Solen strålar sänder ljus mot marken och försöker kompensera den kalla nordan vinden som drar förbi. Det är stilla på kyrkogården. Sakta vandrar vi mot gravplatsen för ett sista farväl.
Ut från buskarna hoppar plötsligt en ekorre fram på gräsmattan. Vi stannar upp och iakttar. Så sällan man ser en ekorre på så nära håll. Den hoppar vidare längs med vägen och vi följer sakta efter för att inte skrämma. Ekorren stannar upp vid gravplatsen vi vill besöka och vi stannar på rad intill. Han hoppar fram och tillbaks över gruset, stannar upp och tar några steg längs stenens långsida, slickar lite på kanten som om den städar och gör fint. Ekorren verkar närmast oberörd över vår närvaro. Tiden står stilla och minutrarna tickar.
– Märkligt, säger vi tyst till varandra.
Mamma säger tyst; – Jag har alltid trott att hon skulle bli en fågel, en sädersärla, hon tyckte så mycket om dem.
– Eller är ekorren mormor? frågar jag undrande.
– Hon kanske är en ekorre! säger min mamma stilla.
I det ögonblicket stannar ekorren upp för någon sekund upp och sedan försvinner den iväg längs med vägen och upp i ett träd. Vi ser den inte mer.
Vi tittar frågande på varandra. Vad var det där, som hände just nu? Hade ekorren ett budskap med sig och stannade kvar med oss till dess att vi förstått? Vi vandrar stilla vidare och gör det vi kom för att göra.
Händelsen finns med mig resten av dagen och när jag kommer hem på kvällen efter en lång och innehållsrik dag slår jag upp Ekorre i min bok om djurens språk.
Ekorre = Ut med det gamla och in med det nya för att skapa nya möjligheter.
Jag tänker att det stämmer så bra och jag vet att det är sant. Tack för sanningen, den är viktig att ta med och jag kommer värna om den in i morgondagen.
Kram malin
Malin Maria 