Ibland är det dags att samla ihop tankarna, göra avslut och nya avsteg. Livet i sig är sällan problemet. Problemet är att vi förstår så lite, vilket ibland gör oss så rädda att vi förlorar fotfästet – totalt. Ibland för stunden, ibland för en längre period. Vi är trots allt bara människor, allesammans – inget annat.
Ibland hamnar vi eller låter oss hamna i stor turbulens som omkullkastar vardagliga rutiner och trygghet – skakar om oss som människor. Mitt i kaos, när det känns som vi förlorar oss fullständigt, kan vi omöjligt förstå hur vi tänkte när vi hade det så bra innan. I backspegeln ser vi allt rosa även om vi inte fattade det då. Minnet spelar oss ett spratt. Vi går vidare av en anledning. Inget varar för evigt. Att frysa tiden går inte. Inget är svart och vitt. Livets paradox. Liv kräver rörelse och förändring. Liv kräver trygghet och kärlek. Liv kräver kaos. Liv kräver stillhet.
Ibland går luften helt ur oss. Kaos tar energi. Stora omvälvande förändringar tar energi. Att verkligen förändras tar energi. De kan slå ut vårt vanliga jag under lång tid och faktiskt rubba delar av vår existens. Nästan som det förgör vårt jag för att sedan bygga upp ett nytt med nya förutsättningar. Det är därför så mycket utveckling avstannar, vi vet att det behöver ske men vi håller inte ut. Vi är många gånger inte beredda på priset, utan hoppar av innan belöningen kommer. Ibland har vi inget val, ibland behandlar livet oss så brutalt att det inte finns någon väg tillbaka. Har vi tillit kan livet bli bra igen, nya dimensioner som vi inte trodde var möjliga dyker upp, nya människor träder in i våra liv, nya intressen föds. Vi får aldrig tillbaka det som var, men det kommer nytt. Låter man det hända så kommer det att hända. Knyter man sig kvar vi det förgångna stänger man dörren för framtiden.
Ibland hör jag, kan det inte bara bli som förrut…Nej, svarar jag alltid brutalt, det kan aldrig bli som förrut. Vi är aldrig densamma som igår. Varje erfarenhet och varje stund förändrar oss. Tiden går inte att backa. Det kan bli bra igen, kanske tom bättre, men det kommer aldrig bli som förrut.
Ibland påminns vi om att vi är en del av en stor helhet, det går inte att avskärma sig. Det är en omvälvande tid just nu. Det är inte första gången de orden sägs genom historien. Åter står vi inför stora vägval. Hur vill vi att framtiden ska se ut? Många av oss påverkas starkt av detta. Mycket starkare än vi kanske har förstått. Det blir tydligt för oss i vårt privatliv och i vår bekantskaps krets, saker ställs på sin spets. Människors tankar, värderingar blottas. Vi väljer olika sätt att leva våra liv. Vi styrs av rädslor. Vi styrs av kärlek. Vi styrs av tro på människan. Vi styrs av otrygghet eller trygghet. Det blir tydligt i samhället och världen i stort i alla de krafter som strider för en annan värld.
Ibland är det vi trodde något helt annat. Vi inser att begrepp som har varit vägledande för oss i vårt samhälle och som hållit oss i gemenskap har mycket olika innebörd. Begrepp som solidaritet, jämställdhet, jämlikhet, generositet, trygghet, ekonomisk, hållbar osv. Vi riktar vårt fokus nära eller långt bort, vi ägnar oss åt ytterligheter åt olika håll, vi strider om rätt och fel. Vi ägnar mer kraft åt maktkamp än vad som verkligen är viktigt. Vi lever i en tid där åsikter kan tyckas vara viktigare än handling, där att hitta fel är viktigare än att göra rätt. Vi har så mycket energiläckor i vårt samhälle. Där insatsen som satsas är gigantisk mot det vi faktiskt får ut i resultat.
Ibland önskar jag att jag inte såg eller förstod en massa saker. Så mycket enklare det skulle vara att leva. Att bara följa strömmen och hänga med. Trots att hela mitt väsen skriker av trötthet så kan jag inte välja den vägen. ”Se orsaken bakom symtomet och problemet åtgärdas”, goda råd som jag så ofta också har givit andra. Men just nu är det lite komplicerat. Det finns inga åtgärder utan det handlar mer om ett accepterande och ett hanterande. Kanske handlar det om att hitta en plattform att agera på. Just nu är plattformen för liten och isolerad. Jag är dålig på att vara papegoja i en bur. Jag är mer en fri fågel som vill flyga högt och gärna flytta söderut när kylan kommer. En fågel som gillar farten av att flyga med andra, men också att öva loopar på egen hand.
Vad har du för plattform i ditt liv för att agera ut all den klokskap och generositet du har? Vad är du för en fågel? Är du en övervintrare med tjocka fjädrar och en ängels tålamod? Är du en svala som söker skydd för regnet? Är du en rovfågel med hökögon? Är du en sparv som älskar sällskapet av andra sparvar?
Ibland handlar det helt enkelt om att hålla i och hålla ut. Att överleva. Våga vara i mörker. Våga ta avsked. Våga dö litegranna. Något måste bort för att nytt ska få plats. Det är en konst Att ha tillit att det som sker det sker. Så småningom om kommer svaren och vägen öppnar sig åter.
Vi får inte glömma att vi alla är människor. Vi kan hjälpa varandra för vi har mänskligheten gemensamt.
Kram Malin
Ps. tack för omtanke och kärlek – när jag blottar min sårbarhet. Jag är mitt mörker och mitt ljus. Jag är människa. Precis som du.
Malin Maria 