Jag gör ett stopp på min väg. Det är en ingivelse. Jag behöver stanna lite. Något skaver och tynger. Stillar mig. Söker. Solen skiner. Det blåser. Insuper den tillfälliga stillhet och ensamhet.
Känner hur sorg griper tag i mig när jag går runt kyrkan.
Ser stängda och igen bommade dörrar. Det finns ingen väg in eller ingen väg tillbaka. Jag drar efter luft.
Det har skapats nya dörrar, men jag har ingen nyckel dit.
Jag ser öppna grindar och olika vägval. Jag känner mig förvirrad. Möjligheter. Dörrar som är dolda vid första anblicken. Så dyker de upp oväntat. Jag ser dem men släpps inte in. Inte just nu. Kanske sedan? Inte nedslås.
Fortsätt. Ha tillit. Tillåta mig känna sorgen. Är sorg över att lämna det som varit? Tillåtas känna kärlek och upprymdhet inför det som väntar. Alla känslor på en och samma gång. Stillar mig. Blunda. Känn åter den påtagliga sorgen i hela kroppen. Den ömmar, värker, gnisslar och skaver. Den saktar ner och bromsar upp. Kämpa inte emot, tänker jag stilla, låt den komma och låt den kännas. Låt den inte skapa locka dig att skapa ett motstånd som sedan dröjer sig kvar som ett smärtminne.
Låt bara sorgsmärtan komma, låt den dra igenom och låt den inte lämna några spår. Det som är, det är, men det som varit kan aldrig mer komma tillbaks om vi inte håller det kvar. Låt det skölja igenom, tillåt det och släpp det sedan igenom. Ha tillit till att stormen mojnar inom sinnom tid.
Lugnet kommer infinna sig. Välkomna lugnet och se det nalkas. Bjud in det genom att vara öppen och orädd. Jag andas. Om och om igen. Bara andas. Jag är och jag andas. Allt är som det ska. Jag är. 🙏🏻
Bildörren en bit bort smäller igen och jag påminns om nuet. Jag sätter mig i bilen hos den sovandes sonen . Tar en banan och en bit choklad och beger mig hemåt.❤️
Malin Maria 