Vart är vi påväg?
Hon sitter stilla.
Andas.
Nu är tiden när vi låter ljuset skingra mörkret.
Hon tar in ordens innebörd.
Det finns ett djup i orden som hon på riktigt börjar förstå.
Vad ljuset har förmåga, om vi låter det.
Om vi vågar stå i ljuset.
Synas.
Lysa.
Hon drar ett djupt andetag.
Hon inser att inte får mer till sig än hon kan ta in.
Ödmjuk inför det.
Tacksam för att insikter kommer i små doser så att hon hinner landa, även om det går fort nu.
Hon börjar förstå skillnaden mellan att lära sig leva och känna sig levande.
Att det livet inte handlar om att svepas med av strömmen.
Att det inte handlar om att koppla på en förprogrammerad autopilot.
Det är inte livet för henne.
Hon fick inte ett liv på jorden för att lära sig det sättet att leva.
Hon kom hit för att hon vill så mycket mer.
Tårarna rinner längs hennes kinder.
Hon vill så mycket mer.
Fullt ut känna sig levande.
Hon skapar livet genom att i varje stund påminna sig om att välja väg.
Det är sällan de motorvägar som de mäktiga vill bygga åt folket.
Hon kom inte hit för att ta ett körkort som begräsar hennes liv till ett vägval.
Hon tror inte hon är annorlunda än
någon annan.
Vi befinner oss bara på olika platser.
Hon tror att alla är mäktiga på sina sätt.
Hon tror på allas lika värde.
Frågan är vilken makt och vilket värde vi ger oss själva?
Frågan är om vi ger bort vårt värde och vår makt? I så fall varför? Till vem?
Hon låter den tanken sjunka in.
Vi har en väg framför oss som blir allt tydligare.
Därav är motsättningarna större än någonsin.
Det är många nu som vill som fisken simma mot strömmen, mot ljuset och till den ursprungliga, klara källan.
När vi väl har vänt om anar vi dess rena vatten och vi har börjat få smak på livet.
Vi behövde bara vända och byta riktning.
Hon känner sig inte längre ensam.
Vi känner igen varandra, vi som simmar mot strömmen.
Tack
Malin Maria 