Det var en gång ett litet avlångt land, på ett klot i ett stort universum, som till mångt och mycket fått varit i fred.
Visst hade utmaningar drabbat landet, men de hade om och om igen samlat ihop sig med hjälp av krafter som vågar tänka i nya banor, vågar tro på människorna i landet, på alla människor öven de små och sköra.
Tron på att leda och omfamna människor,
utan att ta makten över dem och förminska dem.
Men hur håller man i en sådan vision när vill vara en del i en omvärlden som har mäktiga spelare ?
Det lilla landet ville låta folket påverka vägen framåt och skapade olika föreningar med olika intressen som speglade folket.
Över tid minskade intresset för föreningarna och medlemsrekrytering systematiserades och riktade in sig på unga formbar människor.
Genom kurser tog man emot de unga, inte så mycket för att man var nyfiken på deras perspektiv utan för att de kunde fostras och läras upp.
Man ”köpte” också in tillfälliga medlemmar för att toppa laget vid behov.
De små klubbarna började likna små mini samhällen som skapade sina egna försvar och anfallsstrategier. Med dessa förklarade de strategiska krig gentemot andra föreningar eller allierade sig men andra beroende på vilken maktposition de var ute efter.
Allt på bästa sändningstid och med stora löpsedlar i tidningarna.
All sorts media fick sitt stoff här, samhällskritik, skvaller, drama och relationer.
Nyhetsstoff handlade inte om att beskriva ett framgångsrikt land och dess folk för att sprida kunskap, inspiration, glädje och en vi-känsla.
Föreningarnas grunduppdrag kom snabbt i skymundan, vilket gjorde att deras arbete allt mer kom att handla om hur de framstod i media och hur de skulle överleva genom att hitta allierade eller ta ner sin motståndare.
Varför de från början bildades, att de ville arbeta för det lilla landets folk med en vision om att leda och omfamna alla människor hade snabbt blivit underordnad.
I det lilla landet bodde 10 000 människor.
Ungefär 300 var medlem i någon av föreningarna.
Den största föreningen hade 70 medlemmar, genom en förening på 70 personer där några få var aktiva fick man mandat och makt över landets alla 10 000 invånare. Allt man behövde göra var att vinna en omröstning var fjärde år, vann gjorde man främst genom att syna och sänka sin motståndare.
I de andra föreningarna hade enbart mellan 10-40 medlemmar, men medlemsantalen sjönk. Medlemmar kom och gick. Rekryteringar gjordes och uteslutningar i snabb takt. Det handlade inte om att samla människor som representerade folket utan människor som kunde spela spelet i föreningens valda strategi.
Folket, som inte längre kände samhörighet med någon av föreningarna, hade lärt sig att deras röst skulle läggas på den som var minst dålig.
Detta kallade man folkets ansvar och skyldighet ur ett demokratiskt perspektiv.
Folket fick också höra att åsikter som skiljer sig från de styrandes var extremistiska, samhällsfientliga, konspiratoriska och oönskade. De skulle till varje pris tystas ner av makten och uteslutas ur samhället.
Hur blev det så här?
Var det så här det lilla landet ville ta hand om sina människor?
Var detta landet där folkets röst genomsyrar allt?
Vilket folk?
När blev det skillnad på folk och folk?
Allt fler frågor började surra i stugorna
I landet med 10 000 invånare där folket skulle styra valde 9 700 människor att inte delta i någon av föreningarna.
9 700 kände ingen eller liten samhörighet, tillit eller förtroende.
9 700 hade från barnsben fått lära sig att vara tacksamma för landets styre och att detta var den finaste form av sk demokrati världen skådat.
Varför kändes det inte så?
Varför kände allt fler tvivel?
Varför var det omöjligt att välja?
Kanske var det nu dags för en ledare av folket att ta sig an uppdraget.
Inte en föreningsordförande i en mindre klubb för inbördes beundran.
Folkets röster behöver tas på allvar innan det är för sent. Makten behöver tillfalla den eller de som kan se till hela folket och utan egna dolda agendor. Ur kaos föds en ny ordning. Ur dimman kommer klarheten. Ur mörker föds ljuset. När allt är klart är allt gott.
Snart. 🙏🏻
Malin Maria 