”Hon känner en viss tvekan i luften.
Kanske är det fler än hon som känner den?
En tvekan att ta saker på allvar.
En tvekan till att visa tillit, lugn och fatta egna kloka beslut.
En tvekan till att göra det svåra lite enklare.
En tvekan till att göra nuet till vardag.
Istället för att fylla vardagen med då, sedan och kanske.
En tvekan att vandra ut bland blåsippor, julrosor och doften av ramslök.
Att låta sig värmas av solens strålar, lyssna till fåglarnas kvitter och hackspettens knackande.
Att skapa mellanrum att lyssna på sina egna tankar och välja de som känns mest sanna.
Att inte förstå allt men lita på känslan.
Frågan är inte hur normalt kan hon fortsätta att leva genom varje kris som avlöser varandra.
Frågan är vad ska vara nya normala sätt att leva ska vara för att visa hänsyn till oss själva, våra medmänniskor och vår miljö?
Att vara rädd och ta saker på allvar är inte samma sak.
För henne är det stor skillnad.
Det ena undviker, förhalar, försenar, stoppar, skapar nya problem, skuldbelägger, hotar och skriker högt.
Det andra krokar arm och tar sig sakta framåt, släpper det som inte är viktigt längre på vägen så att ryggsäcken blir lättare att bära för alla, även de som är mindre starka.
Det är ett annat sätt att tänka och känna.
Det är ett annat sätt att agera.
Det är något annat som är på väg nu.
Vägen må vara dimmig men vi känner den fasta marken under fötterna.
Den syrerika luften.
Vi ser oss själva i dimman.
Vi tar oss framåt.
De som går före börjar hitta ut.
Vi tar rygg och följer efter.
Det kommer bli bra.
Hon andas in nuet.
Tänder ett ljus i det gråa.
Där syre finns går ljus alltid att tända.”
Malin Maria 