– Mamma, vet du vad vi har gjort idag, sonens ögon glittrar och irisen är dubbelt så stort som vanligt. Vi har gjort ett klubbhus på vinden, nu skjuter orden ur hans mun som en kulspruta. -Du vet playstationet, vi har dubbla playstation, tv, sterio, så har vi kuddar och på väggen…. vet du vad vi har satt på väggen? Nu hämtar han andan en kort sekund och mamman hinner bara ruska på huvudet som svar. – Vi har satt serietidningar på väggen, med tejp, Kalle Anka och Vargmannen, omlott, det blev jätte mysigt. Dotterns nyfikenhet vaknar; – Får jag se, kan du visa mig? – Okej, jag visar dig sedan, efter maten.
Mamman sitter kvar efter middagen med ett leende på läpparna. Minnen dyker upp. Dåtidens klubbhus i ladan, bakom plank och lådor, i halmen, på vindar och i det gamla garaget vars dörrar var vinna och sneda. Grannbarnen som sprang över vägen med hemliga meddelande. Vita – röda rosen. Spänningen. Glädjen. Kampen. Allvaret. Tiden innan dataspel, kabeltv, video och datorer. Då barnprogrammen visades mellan 6-7 på kvällen och vi hade egna fantasihästar i stallet under granen med boxar av pinnar.
En dörr smäller igen. Dottern rusar med ilskna steg in på sitt rum. Mamman vaknar upp ur sina drömmar och börjar plocka in disken i diskmaskinen. Tillbaks till nuet.
Malin Maria 