Det är en skön känsla av tillfredställelse och stolthet när man får möjlighet att se sin egen process och se att målet faktiskt är uppnått. Det är en förmånen att få dela den resan och glädjas åt framgången tillsammans med andra. Jag har haft den ynesten ett halvår.
Vid resans start i januari tvingades jag beskiva nuläget och ett önskat läge för mig själv i mitt ledarskap. Nuläget var lätt att beskriva, men hur ville jag att framtiden skulle vara? Jag målade spontant bilder ur hjärtat. Under resan har jag tvivlat på bild nr två som beskriver det önskade läget, fällt tårar, ville jag verkligen dit? Skulle jag trivas där? Är det verkligen jag? Ska jag inte stanna där jag är, med det jag kan? Man kan lungt säga att jag stretade emot, ville hitta ursäkter för att slippa förändras. Jag fick prövningar på vägen som gjorde att jag var tvungen att bestämma mig för vad jag egentligen ville och om jag vågade.
Med facit så här i efterhand, när jag ser på min bild och inser att jag lyckades komma precis dit. Jag behövde inte vara rädd. Min rädsla fanns i stagnation och brist på utmaning. Men mitt mål var ingen ändstation, det visade sig vara ett sätt att leva och förhålla sig till lärande. Skrivandet har varit ett viktigt redskap för mig att få syn på mina tankar och att pröva dem mot andra. Jag lever ett lärande liv varje dag tillsammans med andra och jag njuter. Det som kommer i vår väg är möjligheter att lära något nytt, att omvärdera, göra annorlunda eller ta ställning.
Vill bara stanna upp en liten stund och glädjas åt stunden och skicka en tacksam tanke till dem som varit så viktiga för mig den senaste tiden. Det är flera och ni vet om det. Tack!
Malin Maria 