Hilde satt i sin favorit stol på altanen med morgonkaffet på bordet vid sidan. Där låg också läsglasögonen och boken hon påbörjade igår. Doften av nyklippt gräs, jasmin och lavendel omfamnade henne och hon drog in ett djupt andetag så som hon gjorde så mångamornar genom åren. Den här långa ledigheten i slutet av livet har gett mycket tid för eftertanke. Det blir som att leva sitt liv i repris vid sidan av nuet. Så mycket enklare det är när man får perspektiv på saker och när man på sätt och vis också har resultatet av det som skett i livet. Hilde ler när hon ser två citronfjärliar slå sig ner på den djupröda rosen som slog ut igår kväll. Livet är så stora kontraster, vackert och samtidigt så skört. Men det finns en mening med det mesta som sker, tänker Hilde stilla, ibland får man bara filura lite extra för att förstå. Då brukar det vara extra viktiga saker, viktiga nycklar till framtidens möjligheter som öppnar helt nya dörrar.
– Varför är du alltid så glad momor? hade barnbarnet frågat vid middagen kvällen innan. Frågan kom spontant när flickan skrapade de sista dropparna sås från tallriken. Hon hade tittat Hilde rakt in i ögonen och nyfiket väntat på svar.
– Av så många skäl, hade Hilde spontant utbrustit, för att du är här hos mig, för att du tycker om min mat, för teckningen du av mig, för kramen du gav, för att solen skiner, för att vi är friska. Så hade hon hejdat sig och tagit ett djupt andetag.
– Vet du, egentligen tror jag att det är för att jag lärt mig lyssna på mitt hjärta och göra det som känns bra. Och när det inte känns bra brukar jag fundera över varför och när jag förstått det brukar det kännas bra igen.
Flickan hade dröjt kvar med blicken på den gamla som om orden fått sjunka in och hade sedan tagit ett sista slick på gaffeln innan hon skuttat iväg ut i trädgården för att fånga nästa stund så som bara ett barn kan. Men Hilde hade dröjt kvar i tanken medans hon dukat ut och tagit hand om disken. Jag har inte alltid varit glad, det har kommit med åren, framför allt när jag förstod att det inte hänger på någon annan utan att jag själv kan påverka och bestämma mig genom hur jag ser på livet. Hilde mindes en sommar för många år sedan, barnen hade blivit lite äldre och behövde inte längre den passning som de krävt under småbarnsåren. Nya perioder i livet kräver utveckling av nya sidor och i utveckling finns mycket tvivel. Så mycket jag har tvivat, gråtit och förminskat mig själv, tänkte Hilda, jag har då haft mina mörka, tunga perioder. Men ljuset har alltid följt därefter och erfarenheterna har succesivt minskar dessa perioder. Den där sommaren kände hon sig för första gången stor på riktigt. Rädslan över att inte ha ett värde och att bli tagen på bar gärning hade äntligen släppt sitt grepp, den hon vuxit upp med i livet och som hade gjort henne tyst periodvis. Hon kände sig stark och kände att hon faktiskt hade makten över sitt eget liv och att hon kunde påverka. Hon kunde göra skillnad. Det hade skrämt henne på sätt och vis, men samtidigt fyllt henne med en stor livsenergi och en sprudlande glädje. Den som är stark måste också vara snäll, vem var det som sagt det under hela hennes uppväxt? Någon som haft stort tillit och förtroende för som följt henne som barn.
När Hilde nu satt i morgonsolen med kaffekoppen i handen och väntade på att barnbarnet skulle vakna så kom tankarna till henne som väckts av flickans fråga dagen innan. Jag känner mig stor och stark och jag blev den sommaren för många år sedan medveten om min makt. Hon smakade en stund på ordet makt, det var aldrig en makt som hon sökt eller tråna efter, tvärt om, därför hade hon nog förnekat den länge och inte vågat se den. Men den sommaren förstod jag, tänkte Hilde, att storhet och makt kan förenas med glädje, kärlek och ödmjukhet. Hon hade länge läst och fascinerats över människor som levt och som gjort stora avtryck i världen. Endast de riktigt stora höjer andra för det är så som storheten kan växa och spridas. Lycka i sig är aldrig något självändamål utan den största lyckan är att se andra lyckas och växa.
Så fort jag började tvivla på mig själv försvann min kraft och styrka, tänkte Hilde. Det hände ofta i början och sedan allt mer sällan. Så tydligt det är för mig på äldre dagar. Som jag har tvivlat och befunnit mig i kaos stundtals men på någotvis alltid hittat ut. Nya oanade vägen kom ur kaos. Så har det nog alltid varit. Ibland prövar man många stigar innan man hittar den rätta. Det känns tydligt när det är fel, då skriker hela kroppen. När det är rätt är det lätt, tänker Hilde. Men ångrar sig snabbt. Det stämmer inte alltid. Endel vägar har inte varit lätta men nödvändiga för att komma vidare och bryta invanda mönster och negativa relationer. En del vägar i mitt liv har varit fulla med minor och fiender och hoten längs vägen har varit många. Undra vart man får styrkan och modet att trotsa alla varningssignaler och istället full av tro fortsätta sick sacka sig fram trots att man egenligen inte vet vart man ska? De svårast resorna i livet har, med fascit på hand, varit de absolut viktigaste och de jag aldrig ångrar, tänkte Hilde stilla och blundade med ansiktet mot morgonsolen. De är mina gåvor till mina nära och kära. När de minns mig så vill jag att de minns dessa och att de ska känna sin egen styrka och våga gå sin egen väg.
Hilde rättade till kudden bakom ryggen och lutade sig tillbaks igen. Rätt är inte alltid lätt. Men det rätta får oanad kraft och kan gå igenom eld. Den gamla fickk bilder i huvudet av Jesus som botar sjuka och Pippi som lyfter sin häst och Mandela som leende släpps ur fängelse med otvivelaktig tro på kärleken. Varför finns det så mycket inten och rädslor? De mest minerade vägarna är den mest hotfulla av ngn anledning. Fienden, den rädda, sa ofta till mig jag är underlägsen eller försökte lugna mig genom att påstå att vi var jämlika, men det är för att den är livrädd att förlora sin makt. Fienden var alltid livrädd för att bli behandlad på samma sätt och utsättas för samma förtryck som den själv utsatte andra för, just därför skyr han inga medel. Jag såg igenom det tillslut och då upphörde fienden att vara fiende.
Har man rent mjöl i påsen har man inget att vara rädd för, är det så? Finns den människan med enbart rent mjöl i påsen? Gahndi erkännde sina tillkortakommanden och var därför inte sårbar. Påsens innehåll var inte enbart vitt mjöl men det var en genomskinlig påse som inget ville dölja. Vågar man blotta sig behöver man inte vara rädd, det tog många år innan jag förstod det, tänkte Hilde.
Kaffet började kallna i koppen och hon fyllde på lite nytt från den gula termosen. Gul som solen som har förmågan att värma den mest frusne. Klockan på telefonen visade redan halv nio och det började kurra i magen efter lite frukost. Människan blir fri först när hon på riktigt förstår att det finns andra sätt att leva på än det liv som är fyllda med rädslor, skuld och skam. Det liv som så ofta går i arv från generation till generation. Kärlekens väg förtrycker inte utan som vill få alla att växa, men den kraften måste vara så stark och tålmodig eftersom de motsatta krafterna som genom tider rådit ständigt vill återta sin makt. Så många som varit arga på mig under livet, tänker Hilde, som tycker att jag inte vill se hur det egentligen är, förstår hur det egentligen känns, att jag inte vill diskutera och argumentera än det ena än det andra och uppfattade mig som egoistisk och självisk. Det sa mer om de människorna än det sa om mig.
Vet inte om lärdomen kom med ålderns visdom eller vart insikten kom ifrån men jag ledsnade på att lägga kraft på sådant som ändå inte ledde någonstans, på en massa ord som blev ord för orden skull, på att urskilja rätt och fel, på att försöka vinna diskussioner. Så länge man lägger bränsle på den elden kommer den att brinna. Så jag slutade med det och började lyssna, försöka förstå och undvika att värdera. Då blev livet lugnare, då fann jag en helt annan mening med mitt liv, min själ fick ro. När man slutar kriga behöver man inte vara rädd, men man får vara uppfinningsrik i att gå unda, gå runt, hoppa över, hitta andra vägar för att ta sig fram och ibland traska rakt igenom. För hindren blir inte färre men energin läggs inte på att besegra hindren utan på att ta sig framåt. Då blev livet på riktigt roligt, det är nog därför som jag oftast är väldigt glad, tänkte Hilde och ställde ner den urdruckna kaffekoppen vid sidan av stolen.
Innefrån hördes tassande steg nerför trappan och strax smekte en varm hand hennes kind och någon kröp upp i hennes knä och borrade in ansiktet i halsen under det utsläppta gråa håret.
– Godmorgon mormor.
– Godmorgon vännen, jag har längtat efter dig.
Malin Maria 