Reflektera är att lära känna mig själv

När jag på riktigt började reflektera hände spännande saker. Då började mitt liv innehålla mer livsglädje, nyfikenhet, trygghet, mod och styrka än tidigare. Innan hade jag mest haft fokus framåt. Jag gillade det, men något fattades.

Jag har varit rädd. Om någon skulle komma och karva lite på mitt skal skulle man upptäcka att jag var ihålig. Jag gömde mig i en bubbla och i bubblan fanns tomhet. Den känslan skapade en rädsla som i sin tur skapade ett beteende av att jag behövde skyddas, vilket i sin tur krävde en hel del energi. Vad blev belöningen? En trött känsla av missnöje och att inte duga jag är.

När jag så här i efterhand ser tillbaka på de senaste åren i mitt liv vill jag verkligen slå ett slag för vikten av att ta sig tid att tänka tillbaka, försöka förstå och lära av det som skett. Inte ha för bråttom. Försöka att inte dömma sig själv för hårt, utan istället försöka att ställa sig lite utanför sig själv och nyfiket titta på sig själv ur mer objektiva glasögon.

Det kräver en hel del mod eftersom jag, precis om du, självklart är med om händelser jag helst bara vill glömma, som om de aldrig hade inträffat. Men jag försöker sluta att gömma lik i garderoben, för de börjar lukta, förr eller senare. Och ingen av oss är mer än människor och människor är mänskliga, det hör liksom till.

Att våga titta tillbaka gör skillnad. Först då kan jag som människa ta de riktigt stora kliven, utan att känna att jag lurar någon och bara är fejk. Den känslan av att det inte är på riktigt handlar enbart om att jag inte känner mig själv tillräckligt väl. Jag lurar ingen annan. Det är egentligen bara mig själv jag lurar och inte förstår. Lär känna dig själv och du kommer aldrig mer bli lurad eller luras.

Men det är en ständigt pågående process och det uppkommer hela tiden nya tillfällen att lära mer om sig själv och alla sina sidor. När jag reagerar på något väldigt stark eller blir dränerad på energi eller känner mig alldeles tom eller fastnar i en händelse eller tanke, eller har om och om igen hamnar i samma typ av dilemma. Alla dessa händelser är utmärkta tillfällen för egen reflektion, för att förstå varför det väcker så mycket känslor, och vad dessa berättar för mig. Dessa svar ger mig möjlighet att agera på nya sätt och på det viset hantera situationen och utvecklas som människa.

Är förmågan att stanna upp och reflektera det som gör människan till skillnad från andra djurarter så framångsrik?
Är det graden av förmåga till reflektion som särskiljer människorna olika förmåga att lyckas i livet?
Är det så att det viktigaste gåvan till våra barn är trygghet, tro på sin förmåga och reflektera över sig själv och de situationer hen hamnar i?
Är det till och med så att samhällets uppbyggnad med kontroller, inspektioner och regelsystem finns just därför att vi slarvar och inte tar oss tid att reflektera, förstå var värld och lära av våra misstag? Är det så att den oförmågan kostar oss väldigt mycket tid, pengar, energi och livskraft?

Vi har egentligen inte den tiden om vi faktiskt ska leva också. Om nu livet går ut på att helt enkelt leva ett gott liv och lämna över goda förutsättningar för ett gott liv till generationen efter oss.

Är det så att om tar du dig tid att stanna upp och reflektera, för att förstå och lära av tidigare erfarenheter då vågar du också kasta dig ut och flyga?

Jag tror det.

Livet är en ständig upptäcksresa och Du är alltid huvudpersonen i Ditt liv.
Ditt liv får ingen annan lägga beslag på – det är Ditt så njut av det.

Kram malin