Funderar över vikten av att våga välja och prioritera. Och hur olika lätt människor har att göra det. Vad gör det för skillnad?
Bättre med lite till alla än stora skillnader? Eller är det så? Vad är rättvisa? Vad är solidaritet och medmänsklighet? Hur får man alla att bli nöjda? Är det bättre att alla blir lite nöjda eller att några blir väldigt nöjda?
Svaret på ovanstående frågor är självklart beroende på vad målet och syftet är. Det måste jag veta innan jag går vidare och väljer vilken väg som är den rätta.
Intensiv satsning under kortare tid gör större resultat än små portioner i många fall. Gäller enligt många läsinlärning i skolans undervisning, gäller träning enligt många experter och gäller hållbar renovering av våra fastigheter osv.
Ser ett lysande exempel på Nyhetsmorgon idag, 16/11, där en tonåring som fick diagnosen autism i tre års åldern och hans pappa berättar om hur intensiv träning under de kommande 3 åren gjorde att sonen i 6 års åldern kan leka med kompisarna igen och idag har ett fullt fungerande liv som vilken annan ungdom som helst. Det som verkade omöjligt blev möjligt. Där alla runt omkring pojken gjorde en enorm insats i träning och engagemang vilket gav fantastiskt resultat.
Vad händer om vi i större utsträckning vågar prioritera och ”go all in”? För att göra stora skillnader, men att inte ge alla omedelbar tillfredställelse. Alla kan inte få allt hela tiden. Hur tacklar vi i så fall orättvisor?
Lappar vi och lagar för överlevnad eller bygger vi för framtiden? När tycker Du att det är viktigt att vi vågar prioritera? Borde vi våga mer? I så fall vad håller oss tillbaka?
Malin Maria 