Står du på perrongen ibland?
Ibland blir jag stående på perrongen, jag kliver av när jag inte känner mig nöjd med resan och/eller dess destination. Jag märker att jag har svårt att trivas på perrongen, men det är inget alternativ att kliva på tåget igen heller. Jag har inget val. Hela min kropp skakar och värker. Är jag på fel tåg måste jag av.
Trivs du på perrongen eller vart trivs du bäst?
Funderar över om det finns människor som faktiskt trivs och väljer att stå på perrongen? För mig blir det en konflikt, eftersom denna plats är ett utmärkt ställe för iakttagelser av olika fenomen, vilket jag tycker är oerhört intressant men jag ogillar att stå stilla.
Vad upplever du när du står på perrongen?
Man kan se extremt mycket när man bara är stilla. Man ser vilka som tar plats i loken och vart de styr sina tåg. Vilka som tar plats i vagnarna, hur människor rör sig mellan vagnar, vilka som väljer att slå följe. Hur somliga kliver av och på nya tåg. Vilka som är noga med lokförare eller resesällskapet eller destinationen. Jag ser spelet, intrigerna, relationer, känsloyttringar och strategier.
Hur mycket tror du att du ser eller förstår?
Jag förstår och ser så lite av allt som sker. Jag ser så mycket oklarheter där det troligen finns mycket under ytan som är väl dolt. Man kan ana historier bakom ögonblicken. Inser hur livet är mycket mer komplicerat och hur lite vi vet, men hur mycket vi tror oss förstå. Vi tolkar och dömmer andra alldeles för enkelt många gånger.
Tänk om vi bara hade vetat? Eller måste vi verkligen veta – kan vi inte bara vara ödmjuka inför att vi faktiskt vet så lite?
När jag står på perongen och ser allt detta påverkas jag oundvikligen. För det gör ont att se verkligheten som den är. Precis som det många stunder är underbart att se allt det goda. Men att stå stilla en bit utanför gör att man heller inte har någon påverkans möjlighet och det är för mig extremt smärtsamt. Att se men inte agera.
På vilket tåg, i vilken vagn, med vilket resesällskap trivs du? Gillar du att köra tåget eller är du konduktören som vill ha kontroll på hela tåget?
Om jag skulle hoppa på ett tåg idag gäller det att ha en strategi för att inte dras med och bli ännu en spelpjäs i spelet. För att köra ett lok behöver man vara utvilad och veta vart man ska. Det är ett stort ansvar. Men det finns små och stora tåg. De största klarar få av att ratta. Men alla behöver ha förmågan att styra sitt eget lilla tåg, även om vi då och då kan behöva hjälp med det. Att aldrig klara av att ratta sitt eget tåg skapar stora problem både för sig själv och med dem man krockar med under färden.
Hur är du som lokförare?
Lokföraren har ett stort ansvar, det är en fördel att ligga steget före eftersom man då kan undvika endel hinder på vägen. Målet blir lättare att se. På perrongen har jag knappast en chans att se målet, det är allt för mycket vagnar, resenärer och lok i vägen.
Har du en fart/rörelse som du trivs bäst i? Stilla? Långsamt? Snabbt?
Jag blir kvar på perrongen när trafik kaos uppstår. På perrongen försöker jag hitta en strategi att fortsätta min resa. Förhoppningsvis blir det en kort stund. För det är i rörelsen jag trivs. Det vet jag av erfarenhet. Min kropp och mitt sinne blir sjukt av stagnation. Genom rörelse far erfarenheter och iakttagelse igenom mig. De tillför kunskap och berikar, men de biter sig inte kvar som tungt bagage. Står jag på perrongen blir jag omringad av bagage. Ju mer jag står kvar och iakttar ju större växer sig berget av intryck. Tillslut är det svårt att hitta vägen ut.
Hur förhindrar du stagnation eller att grävas ner i för mycket bagage?
Hade jag inte snabbt upptäckt att jag stod på perrongen och att jag blev omringad av bagage skulle jag nog inte kunnat ta mig ut på egen hand. Nu signalerar den varningssignal jag under livet byggt upp med röda lampor. Jag har skaffat en nödbroms som går direkt till en lokförare. Jag blir inte längre lika rädd utan har tillit till att livet har sina dalgångar och sina raksträckor. I dalgångarna hamnar jag slutligen på perrongen, jag kliver helt enkelt av när jag inte vet vart jag ska. Har inger val!
Hur planerar du din resa? Försöker du hitta genvägar? Tar du gärna rygg på någon annan? Prövad du gärna nya okända vägar?
Det finns alltid en mening med varje dalgång. De fyller sin funktion på livets resa. Ur varje dalgång hämtas nya insikter som berikar livet. ”Det gör ont när knoppar brister.” ”Ur kaos föds kosmos”. Det finns ingen annan väg. Jag vill leva mitt liv, inte leva genom att hitta genvägar och gå miste om livet. För vad vore våren utan knoppar och vad vore livet utan alla dess kontraster.
Vart befinner du dig? Varför? Och vart är du påväg?
Min tid på perrongen är snart till ända för den här gången. Nu är det rörelse som behövs för att få luft under vingarna. Jag har fått nog av skator och olyckskorpar. Vill inte att de bygger bo i mitt hår. Jag vill uppleva våren över trädtopparna och njuta av frisk vårluften och se den begynnande grönskan.
Glad påsk!
Kram Malin
Malin Maria 