”Det är först när man blir medveten om döden som man börjar kunna leva på riktigt.” P Coelho ur boken Segraren står ensam.
På min höstpromenad dröjer orden sig kvar. Jag lyssnar gärna på ljudbok när jag promenerar eller när jag åker till och från jobbet. Det ger perspektiv, reflektion och nya möjliheter öppnar sig. Kanske dröjer sig just dessa ord kvar idag för att jag under den senaste tiden har blivi påmind om hur hopplöst livet kan kännas ibland. När relationer med dem man bryr sig om inte är de man önskar och alla dörrar känns stängda. När rädslan för döden kryper sig på och man inser hur kort livet är. Vetskapen om att min tid är begränsad för egen del och det är ingen självklarhet att de jag älskar mest av allt kommer finnas vid min sida för alltid.
Denna medvetenhet gör något med människan. Om vi bara kan stilla paniken och istället känna tacksamhet där vi just nu är, kan livet ges en djupare mening och lycka.
Vi behöver hjälpas åt i de svåra tankarna och rädslorna, som vi alla bär inom oss.
Jag vill finns där för dem som står mig nära. Vi ser varandra i ögonen och kommer överens om att; Vi tar en dag i taget. Vi låter inte rädslan förstöra det vi har idag. Det räcker att vi tar hand om idag och planerar för imorgon – längre behöver vi inte blicka just nu. Idag har vi varandra. Vi gör det vi kan just nu, det räcker gott. Vi har tillit till att det blir bra. Det kommer att bli bra.
När jag kommer hem från promenaden märker jag att jag gör små saker som jag inte hade planerat innan. Lite extra kärlek och omtanke strör jag här och var, det förvånar mig en smula. Men det känns enkelt och självklart i stunden.
Vetskapen om döden gör livet dyrbart.
Malin Maria 