Om jag skulle låta dig möta bara mig…

När jag under hösten har tagit mina vinterbad och ser på före och efter bilderna jag ibland tar på mig själv är det som om det är två olika personer. Den som är tyngd av alla världens sorger och smärta – och den som är fri att möta världen utifrån själens kärlek.

Jag tar ett djupt andetag och funderar över det. Kan det vara så att för att finna livet och känna oss levande behöver vi ta oss ur den kollektiva smärta som vi så lätt samlar på oss i vår ryggsäck. Den som tynger ner oss och gör att vi känner att vi inte räcker till. För hur ska vi räcka till om vi ska ansvara för alla andra?

Det är så oerhört logiskt och självklart och samtidigt så svårt att ta in.

Men om jag när jag möter dig nästa gång bara låter dig möta mig (inte samtidigt möta det jag bär med mig från min mamma, mina barn, min man, min vän, min kollega och alla andra i mitt liv) – då skulle vårt möte bli något helt annat, eller hur…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s