Tänk livet som en lång stege eller trappa.
Med små avsatser här och var.
En del kortare trappsteg och en del lite högre.
När vi har klättrat upp till en avsats, vad händer med oss då?
Blir vi så trötta av upotäckten att det finns ytterligare trappsteg att vi rent av glömmer vila och njuta?
Infinner sig istället en oro över nästa del i livet?
Eller har vi lärt oss att fira och unnar oss en paus när tillfälle ges?
Har vi lärt oss att med nyfikenhet kikar på nästa trappa och känna tacksamhet för att livet inte tog slut här.
Vi får än en gång möjligheten att ”levla” upp.
Om livet var en lång stege eller trappa.
Behöver tempot anpassas.
Om vi vilar lite på varje trappsteg och njuter av dess utsikt kommer vi bli mycket mindre trötta.
Än den som skyndar upp eller till och med drar sig upp i hopp om att vilan kommer sen.
Om livet var en lång stege eller trappa så skulle vi troligen inse.
Att det finns inget mål och slutet på stegen är inget att eftersträva.
Det är varje trappsteg som är livet.
Att njuta av det som är just där för det kommer aldrig åter.
Att landa på avsatserna en stund för de är rum för större upptäckter.
Att livet i sin enkelhet är nu.
Vart befinner du dig på stegen?
Vad ser du omkring dig från din avsats?
Vad behöver du just nu?
Allt gott till dig.
Kram MM❤️
Malin Maria 