Skeppet kränger till.
Skuld och beskyllelser haglar, det är ett verbalt krig på däck.
Vem har gjort mest fel.
Negation efter negation.
Backspegeln är större än framrutan.
Sjösjukan blir allt värre bland folket.
Skrik hörs och panik är nära.
”Lita på mig ” ljuder det i högtalarna.
Ingen vet egentligen vems rösten är.
Ingen står som ansvarig, alla har friskrivit sig.
Förvirringen är total.
Det dyker upp ett isberg vid sidan och ännu ett.
Framrutan är som sagt begränsad och sikten är skymd av mörka, darrande dimridåer.
Folket tänker att vi har ändå inget att förlora.
För de tror att de redan mist allt.
De ser inte de allt fler ljuskällor som börjat tändas på flottarna runt omkring dem.
Människorna på flottarna är så lika folket.
De flyter omkring, ensamma eller i små grupper, som om de tillhörde en annan verklighet.
Människorna på flottarna tänker stilla samma tanke; att lösningen ligger i att släppa alla tankar om rätt och fel och borden och måsten. Att istället samarbeta som vänner och hjälpa varandra med den enda uppgiften att helt gratis att styra skeppet i säkerhet.
Kommandobryggan och i salongen pratas det om begreppet pengar som om det är väsentligt när man ska rädda en befolkning.
Man ser inte att utanför skeppet är det enda som alla vill tjäna är vetskapen att bidra till rädda liv. Antingen med lösningen, möjliggöra lösningen eller inte motarbeta lösningen. Alla insatser är lika värda.
När skeppet är i stor fara kalkylerar kommandobryggan pengar, och släpper styret,
Skeppet kränger allt mer och i sjukstugan är det omöjligt att ta hand om alla sjösjuka. Omfattningen av sjukstugans storlek har kraftigt missbedömts ,men framrutan är som sagt liten. Pengar har gått till mycket mycket annat, som salongernas elit för att hålla skeppets ytsikt vackert och kunna tävla i innovationer med andra skepp på havet. Den inre cirkel börjar förstå att skeppet inte tål en kraftig storm, men hur vänder man ett skepp på kort tid. Utan att förlora sitt eget huvud?
Från skeppet pumpas rök ut , det lägger sig som ett grått täcke och gör det svårare för folket att se det som finns runt omkring.
Från högtalarna matas budskap som gör det svårt för folket att tänka och föra samtal om något annat.
Från skeppet serveras en kost som är energilös med en näve piller som ska lindra all smärta i kropp och själ och tysta alla frågor som snurrar i folkets huvudet.
Lukt, smak, syn och hörsel avtar.
Folket känner sig livlösa som robotar.
Barnen är de som lättast ser ljuskällorna som guppar i vattnet. Deras ögon speglas av ljuset.
Barnen är de första som hör musiken och känner dofterna.
De känner instinktivt att de vill dit.
Folket tolkar barnen som bråkiga och otacksamma.
Om de bara visste.
Barnen vet att det finns något bättre bortanför dimman.
En verklighet där maten smakar och luktar, där ljud är som balsam för själen, där man ser kärlek i människors ögon och omfamnas av omtanke.
Barnen vet, folket behöver bara lyssna på barnen.
Våga kasta sig ut.
På flottarna sitter människorna och väntar, de har redan hoppat….
Dags att slå upp ögonen, Godmorgon 💫
Malin Maria 