Kvinnan satt på flottens kant.
Den lilla pojken smög upp bakom henne
Han hade så mycket frågor
Det är så svårt att leva, börjar han och drar en tung suck.
”Vad ska jag bli?
Vad ska jag välja?
Hur ska jag vara?
Vad ska jag säga?
Vad ska jag göra?
Varför är allt så svårt?”
Kvinnan tittade stilla upp på pojken.
”Det är för att du ställer frågorna till mig och till allt utanför dig själv.
Det är dina frågor och då är det självklart enbart du som äger svaren.
Det är varje människas rättighet och skyldighet att lyssna på sig själv.
Vi , dina medmänniskor, finns här för dig att luta dig mot medans du letar.
Välden behöver dig precis som du är.
Sök inte efter någon annan än den du är.
Döm aldrig dig själv.
Du gör så gott du kan.
Vill du vara andra till lags blir du en kopia.
Kopior är inte mänskliga, de är programerade robotar.”
Pojken tittade förvånat ner på dem gamla kvinnan.
Vad vet hon om programmerarade robotar, hon som är så gammal.
Pojkens tanke är genomskinlig.
Kvinnan ler och tänker,; ”jag vet allt, precis allt.Och det vet du också.”
Så skiljs de åt. Pojken sätter sig på sin flotte och tänder ett ljus.
Gott nytt❤️
Malin Maria 