Kan vi återfinna vår fulländade perfektions operfektion?

”Du som verkar så klok måste leva ett perfekt liv?”

Vi vill så gärna tro att andra är perfekta.
Vi vill kanske det i vår strävan efter vår egen perfektion, som om det är målet med vårt liv.
Att bli fulländade.
Att slutligen lära oss livets gåta.
Att slippa mörkret och ständigt leva i ljus.

Vad är klokskap?
Kanske att tänka mycket kring livet men också att leva livet så som det är.
Stanna i den tanken en stund.
Att leva livet så som det är, oavsett hur det är.
Att lära sig förstå livet är långt i från perfektion.
Det är att leva fullt ut i alla dimensioner.
Med Alla känslor.
Med Alla tankar.
Med Alla rädslor.
Med hög energi och låg energi.
Fulladdad och totalt utpumpad.
Med skav, konflikter, utmaningar, självransakan.
Men med en ständig nyfikenhet.
I de djupaste dalarna finns de värdefullaste lärdomarna.
På de högsta höjderna de vackraste skatterna.
Båda behövs för att komma vidare.
Vi är trots allt människor, inte bergsgetter.

Kanske handlar klokskapets om att komma från en god intention och se möjligheter bortom det självklara.
Att inte låta sig styras av rädsla, oro, skuld och skam.

Om vi slutar värdera oss själva så kan vi se att vi är allt vi vill vara.
Kan perfektion och fullkomlighet vara att vara allt?
Varje sida av oss har två ytterligheter.
Döljer vi den ena förminskar vi den andra.
Om vi döljer vår känsligheten minskar vi storheten att njuta.
I naturen finns fulländning i varje överlevare på oändligt många sätt.
Så länge vi är en del av naturen behåller vi vår fulländning.

Vad ska andra tycka om vi visar vår sårbarhet?
De kloka är troligen tacksamma för att vi visar oss att vi också är människa med alla ytterligheter.
De rädda blir troligen skrämda, för tänk om de liksom vi är ”operfekt”, vad ska andra tycka om dem då?

Vi har alla så mycket klokskap att dela med varandra om vår ”fulländade perfektions operfektion. ”
Klokskap från livet vi lever.
Låt oss dela och hjälpas åt.