Hon knyter morgonrocken om midjan,
och går barfota ut i morgondaggen.
Det är stilla om än en svag vind.
Hon andas djupt och låter morgonluften gå ända ner i magen innan den vänder ut.
Hon sätter ner en fot i taget och känner den mjuka och kyliga mossan under fotsulan.
Hon låter sig vara nyfiken och förundras som om det är första gången.
Hälsar på sniglarna som är på sina morgonpromenader.
Hälsar på nya knoppar och välkomnar de som nyss slagit ut.
Sida vid sida börjar det breda ut sig och ta plats.
Sida vid sida skapas nya nyanser och kombinationer.
Hennes ögon växlar mellan att fokusera på det lilla och svepa över helheten.
Det är som ett nytt pussel som läggs varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Nya detaljer dyker upp, nya kombinationer och nya helheter bildas.
Bilden idag är bara bilden idag.
Den vi kallar sanning.
Den vi kallar kunskap.
Den vi kallar vetenskap.
Orden kommer till henne så självklara.
Sanningar är aldrig för evig.
Den är ett nuläge utifrån förutsättningarna.
Hur kan vi då strida om sanningar?
Hur kan vi tro att sanningen är lösningen?
Om vi kan se alla sanningar sida vid sida, låta dem breda ut sig tillsammans och ta plats. Låta dem skapa nya nyanser och kombinationer.
Om vi med öppna ögon utan att värdera låter den bilda ett nytt pussel som läggs varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Om vi tillåter nya detaljer dyka upp, nya kombinationer och nya helheter bildas, som vi tidigare blundat. Istället låta dem berika oss.
Om vi alla får vara upptäckare, vetenskapsmän och kreatörer, vi har alla den delen i oss även om vi inte alltid tillåtit den kanske?
Men jag kan ha fel, tänker hon stilla, och tar en klunk av morgonkaffet.
Malin Maria 