Hon trodde hon behövde träna.
Hon trodde hon behövde lite ensamtid.
Det är så lätt att tro en massa saker.
Tro utifrån gamla tankar av hur det brukar vara.
Kroppen var trött, men ville ändå på något konstigt sätt ge sig ut.
Så där befann hon sig nu, mitt i skogen, på geggiga, slingriga stigar fulla med trädrötter.
”Det spelar ingen roll hur många hinder som dyker upp på livets väg.
Du behöver knappt sakta ner längre.
Du vet att det alltid finns en väg runt, över eller igenom.
Du vet att det alltid är en tidsfråga och inget, verkligen INGET, varar för evig.”
Stegen går långsamt, men tankarna flödar lätt.
Det är som att naturen lyfter den tunga kroppen och får energin att flöda trots att den tunga känslan.
En del av henne använder en envis, rutinmässig, automatik och samtidigt är hon öppen för att låta något nytt flöda.
Först helt omedvetet sedan blir hon medveten.
Det dyker upp minnesbilder upp inom henne.
En efter en.
Det är som om ett pussel läggs.
Frågor hon haft får svar.
Plötsligt hänger allt ihop.
Hon stannar upp vid ett djupt dike.
Jag skulle inte ut i skogen för att träna eller vara för mig själv.
Jag är här för att få svar på frågor som jag har.
Hon känner de välkända rysningarna genom kroppen.
De är för henne en påminnelse om att det är viktigt och sant.
Det finns inga bevis.
Det är om möjligt ett ”hitte på pyssel”.
Men utifrån erfarenhet vet hon att insikter som dessa kommer vara viktiga och göra skillnad.
Det är en gåva hon fått.
Eller en förmåga hon övat upp.
Oavsett så är det hennes sanning, en dörr till det vi inte allltid ser eller vill se.
Men vill vi se så brukar den alltid öppnas när det är dags, tänker hon lugnt.
Hon har saktar ner tempot ytterligare.
Går sista biten.
Så mycket som känns oviktigt .
När något viktigt dyker upp.
Livet ÄR meningsfullt.
Hennes liv känns meningsfullt.
Hon är djupt tacksam.
Text av Malin Maria (House-of-reset)
Malin Maria 