Hon vaknar tidigt som så ofta.
Ingen värdering i det.
Det är så det är just nu.
Denna morgon ligger hon kvar en stund.
Lyssnar efter ljud.
Det kräver en viss ansträngning.
Tystnaden är det mest uppenbara.
Men snart hör hon livets mer stillsamma ljud.
Hennes andetag följer samma rytm automatiskt.
Hennes tanke vandrar runt i stillheten.
Stannar en stund vid ordet Morgonrutin.
Rutiner är inte måsten.
Vi har ibland trott det.
Vi har trott att vi blir en bättre version av oss själva om vi följer vissa scheman, tider, menyer, instruktioner osv.
De är egentligen bara vägar in till något nytt vi vill lära oss, det låter oss ta rygg på någon annan som gjort det tidigare, en prova på kurs.
Men de får aldrig utgöra själva livet.
Låter vi oss styras blir vi robotar och slavar.
Människans unikhet är hennes fria vilja.
Vem vill vara omänskligt?
Vem vill leva ett omänskligt liv?
Mitt liv ska bestå av det som är viktigt för mig just nu, tänker hon.
Det som jag inte vill vara utan, det jag vill ska flöda lätt utan större energiåtgång.
På samma sätt som vi andas.
Hon tar åter ett djupt andetag.
Hon hör ett annat stilla andetag bredvid henne.
Det krävs dock en viss ansträngning att skapa nya eller kanske avveckla rutiner för att hitta flödet i det liv vi vill ha.
Men är vi inte beredda på den kostnaden tenderar vi att leva i drömmen om livet istället.
Kanske har vi rutiner som inte längre fyller något syfte?
Är det dags för någon ny rutin eller städa bort en gammal?
Hennes frågor är många men svaret hon får är enkelt.
”Släpp taget.
Ditt träningsläger är över.
Ditt syfte är nu att vara en levande och fri människa.
Du ska visa omvärlden att det går, för det finns en viss tvekan där ute.”
Hon tar ett djupt andetag och ett till.
Sluter ögonen för en stund.
Känner smaken av kaffe trots att hon inte varit nere i köket och satt på bryggaren ännu.
Hon ler av smaken i munnen.
Det är bara tankar som begränsar.
Och just nu har dessa upphört att existera
Malin Maria 