Blicken söker sig uppåt.
Mot solen bakom molnen.
Mot flaggan som slår i vinden.
Mot flygplanet mot den blå himlen.
Mot en pelare av vita körsbärsblommor.
Höjd ger henne alltid de perspektiv hon så väl behöver i sitt liv.
Det är som att höjden uppåt ger henne lika långa rötter neråt samtidigt.
Rötter som står stadigt i jordmyllan.
Bli jordad.
Blicken söker sig uppåt och bortom igen.
Hon vill inte fastna inte heller tappa fästet.
Allt är verkligen både och samtidigt, ler hon lstilla.
Det gäller att inte fastna.
Det gäller att inte tappa fäste.
Bilden som dyner upp i huvudet är en sufare, sedan en hängglidare, en skidåkare.
Då blir tanken så självklar.
Hur komplext varje ting och företeelse är. Hur unik den är i den stund den befinner sig och med de förutsättningar som råder.
Och så mycket förställningar hon haft om att saker måste vara på ett visst sätt och i en viss ordning.
Så skönt att hon äntligen upptäckt att det bara är ett påhitt.
Hennes blicken söker sig än en gång uppåt, hon kan inte låta bli det har blivi en vana.
Det finns en ännu större värld om vi inte utesluter så mycket.
Ofta är det ”misstag”, ”olyckor”, ”tidsbrist” ”begränsningar” och ”motstånd” som bjuder in till sådana insikter.
En efter en – har hon sett igenom dessa föreställningar.
Men hon har behövt höja blicken för att se igenom.
För henne har det skapat frihet och ökat nyfikenhet på livet på ett sätt hon aldrig vågat drömma om.
Hon vet nu att även drömmar begränsar, det finns så mycket mer.
Oändlighet är ett ord hon allt oftare använder.
Ännu vet hon inte varför.
Malin Maria 