I den tidiga timman tycks det henne så självklart.
För att leva är vi en del av ett sammanhang.
Den finaste gåvan jag kan ge min vän är att känna sig fri och fullständigt respekterad för den hon vill vara.
Aldrig ge henne antydan till att min önskan är på något annat sätt.
Min önskan angående mig är bara min.
Hennes önskan om henne är alltid hennes.
Vi kan omöjligt äga varandra.
Ibland glömmer vi både vår egen och andras viktighet.
Viktigheten i vår unikhet.
Varje människa är lika viktig utan på bekostnad av någon annan.
När vi förstår det försvinner vi och dom, ensamhet och motsättningar.
Vi förringar oss och tror vi är obetydliga.
Varför?
Vad har fått oss att tro det?
För att vi inte orkar med vår viktighet och upplever den betungande?
För att viktighet gör oss rädda för det innebär ett ansvar?
Viktigheten är en gåva inte ett ok.
Vi är viktiga för varandra och oss själva.
Gåvan är att bry oss om varandra.
Gåvan är att bry oss om oss själva.
Det är allt som krävs.
Den insikten väljer vi i varje stund.
Rösten inom henne tystnar.
Hon sippar på kaffet som börjat kallna.
Kaffet talar om för henne vad klockan är.
Vad gör tankarna som idag kom upp för henne för skillnad om de blev till handling?
Nyfikenheten har väckts hos henne och hon reser sig för att möta ännu en dag.
Orden klingar kvar;
Vi är alla så viktiga.
För oss själva.
För varandra.
Vikiga och fria som oss själva.
Malin Maria 