Hon vandrar på ängen och viker av där muren öppnat sig mot skogen.
Så dåligt skyltat det var här, tänker hon och söker med blicken bland träden så långt det går.
Hon vandrat på måfå, men inser snart att hon måste missat något.
Med tillit till den känslan vänder hon mot hållet hon kom ifrån och hamnar efter en stund åter på den kända stigen.
När hon än en gång närmar sig öppningen i muren ser hon skylten rakt framför sig på ängen.
Så oerhört lätt det är att tappa fokus och hamna fel, tänker hon.
Precis som det är i livet i stort.
Särskillt om man inte vet vart man är på väg utan tar första bästa väg.
Sätskilt om man inte stannar upp och lyfter blicken då och då utan bara går på.
Det finns så många möjliga vägval genom livet.
Stora motorvägar där många kör.
Tydligt uppmärkta avtagsvägar.
Lockande skyltar.
Vackra stigar.
Men det spelar ingen roll om jag inte vet vart jag är påväg tänker hon.
Då hamnar man lätt i ekorrhjul.
Eller i återvändsgränder.
Eller så byter man ständigt väg.
Eller så fastnar man på motorvägen av rädsla för att ta fel avfart för att hastigheten är så hög.
Om jag vet vart jag ska är det lätt att navigera.
Lätt att styra om.
Lätt att sakta ner.
Lätt att köra på.
Lätt att fokusera.
Lätt att slappna av.
Lätt att njuta av vägen.
I vetskapen om vart jag är påväg försvinner rädsla, oro, ångest och stress.
Att njuta av livets väg måste väll ändå vara meningen med livet?
Hon ler och njuter
och hon ler och njuter
och så ler hon lite till.
Och solen ler tillbaka.
Och träden.
Och fåglarna.
Alla ler.
Malin Maria 