I soffan sitter hon och filosoferar.
Hon känner sig så trygg.
I tryggheten finns ingen oro eller rädsla.
En röst inom henne ifrågasätter detta.
Det måste vara något hon missar?
Något hon inte förstår?
Hon är säkert naiv och oansvarig?
Vad borde hon göra?
Borde känna efter lite mer?
Ta kroppens signaler på mer allvar?
Är hon inte lite stel, finns det inte någon smärta?
Har hon koll på allt hon behöver för att må bra och ta hand om sig?
Hon hör musik på låg nivå från huset.
Fåglarnas kvitter ljuder högre.
Men texten går igenom.
”Jag är bara en sten i havet, det är inte värre än så…så…så…så.”
Varför har vi tagit oss på så stort allvar och omyndigförklarat oss själva?
Som om någon annan ska berätta vad vi behöver och mår bra av.
Jag mår bra.
Punkt.
Jag är trygg.
Punkt.
Jag har allt jag behöver.
Punkt.
Vi är alla en av alla stenarna i havet.
Inte mer och inte mindre.
En av Alla.
Värdefull och del av Gemenskapen.
Hennes filosofiska kvarten avbryts av ett bedjande tillrop inifrån huset.
Hon reser sig stilla och förundras samtidigt över hur mycket ett liv innehåller
och hur stor variationerna kan vara.
Noterar samtidigt att kaffet i koppen har kallnat.
Vad gör väll det…
Malin Maria 