Hon rör sig sakta i skogen.
Här hittar hon tillbaka.
Här finns helt andra svar än i den andra verkligheten.
Det känns som om hon lever i två parallella verkligheter.
I de två parallella verkligheterna ser man på världen helt olika.
Man talar helt olika språk.
Man har helt olika människosyn.
Man har helt olika framtidstro.
Hon känner så starkt vilken verklighet som är hennes.
För när hon är i den så finns inga tvivel, ingen oro, ingen otrygghet.
Hon känner sig hel och sann.
Vi är alla fria att välja vår verklighet.
Hennes verklighet innehåller förundran.
Hon känner Förundran över naturens kapacitet att vid rätt tillfälle ta tillvara på det som ges.
Hon känner Förundran över naturens kapacitet att acceptera nuet och anpassa sig på bästa sätt.
Hon känner Förundran över naturens kapacitet att aldrig ge upp utan om och om igen bjuda på skönhet.
Hon landar i denna förundran.
Tar in den förmågan och kraften i sig själv.
För hon, precis som alla är en del av naturen.
Alla har den förmågan.
I den andra verkligheten glömmer vi det, det hör den verkligheten till.
Där ska vi förlita oss på något utanför oss själva och sluta tänka.
Men jag vill aldrig mer sluta tänka.
Men jag vill aldrig mer suta känna.
Men jag vill aldrig mer glömma.
För hon har hittat hem.
I grönskan och livskraften vill hon vara.
Hon vill vara en del av naturen igen.
Hon vill hem.
Hon är hemma igen.
Malin Maria 