Tacksamhetens andetag öppnar dörrar till oändigheten

Hon var här alldeles nyss.
Så försvann hon i stunden.
Det går fort nu.

Det är lätt att känna sig vilsen, yr och fartblind.
Samtidigt känna sig trygg, hoppfull och sann.
Samtidigt är allt ett och samma, inte längre antingen eller.

Hon har släppt taget,
och litar på att vinden bär henne,
att vattnet håller henne,
att solen värmer henne.

Så länge hon andas är hon öppen för allt detta.
Hon andas av tacksamhet för livet.
Hon andas av tacksamhet för ju mer hon släpper ju större blir allt.

Oändligheten anas.
Barnet påminner henne allt oftare.
Som om barnet ännu inte glömt något som hon behöver minnas åter.

Nyfikenhet för styra den nya dagen.
Hon vet inte längre något annat sätt.
Varför? Varför? Varför? Varför? Varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s