Hon tänker livet som en lång trappa.
Med små avsatser här och var.
En del kortare trappsteg och en del lite högre.
När vi har klättrat upp till en avsats, vad händer med oss då?
Blir vi så trötta av upptäckten att det finns ytterligare trappsteg att vi rent av glömmer vila och njuta?
Infinner sig istället en oro över nästa del i livet?
Eller har vi lärt oss att fira och unnar oss en paus när tillfälle ges?
Har vi lärt oss att med nyfikenhet kikar på nästa trappa och känna tacksamhet för att livet inte tog slut här.
Vi får än en gång möjligheten att ”levla” upp.
Om livet är en lång trappa,
behöver tempot anpassas och varieras.
Om vi vilar lite på varje trappsteg och njuter av dess utsikt kommer vi bli mycket uppleva mer och behålla vår energi.
Än den som skyndar upp eller till och med drar sig upp i hopp om att vilan kommer sen.
Om livet var en lång trappa så skulle vi troligen inse,
att det finns inget mål.
Och slutet på trappan är inget att eftersträva.
Det är varje trappsteg som är livet.
Att njuta av det som är just nu, för det kommer aldrig åter.
Att landa på avsatserna en stund, för de är rum för de större upptäckterna.
Att livet i sin enkelhet är nu.
Vart befinner du dig på trappan?
Vad ser du omkring dig från din avsats?
Vad behöver du just nu?
Hon behöver vila och låta livet överraska henne.
Malin Maria 