Hon ser pusselbitar fara förbi.
Frågetecken .
Utropstecken.
Varningsflaggor.
Allt i en enda röra.
Hon låter det fara som det vill.
Andas bara, djupt, djupt.
Tillit, tänker hon, tillit.
Tack god gud för att hon övat tillit.
Det finns alltid en ände i nystanet.
När det snurrat färdigt uppenbarar den sig plötsligt.
När man minst anar.
Tillit.
Hon kallar det tur.
Så mycket tur hon blivit översköljd med.
Får man ha så mycket tur?
Hon får tydligen det.
Varför?
Därför.
Hon tar tacksamt emot.
Tillit.
Tur.
Tacksamhet.
Hon går långsamt när det snurrar.
Det bromsar farten.
När allt är stilla ser man saker i ett annat ljus.
Detaljer.
De som inte syns i fart.
I stillheten är de uppenbara.
Hon tackar stillheten.
Den ger henne tur.
Hon behöver tur just nu.
Hon känner hur hon är en liten del av universum.
Hon vill inte längre vara en bricka i ett spel på en spelplan.
Hon vill istället vara en av alla knoppar på magnolian denna vår.
Det ger henne pirr i magen.
Hon låter sig ledas av pirret i magen.
Hon drar några djupa andetag djupt ner i magen. Tömmer den långsamt.
För att ge plats för mycket pirr.
Nya tider är påväg,
hon har valt att se fram mot våren,
och låta den boosta henne.
Malin Maria 