Han känner inte att skicklighet alltid förekommer tur, längre, faktiskt.
Tur för honom är att låta det som komma komma.
Tur kommer inte alltid till den som arbetar hårdas, mest disciplinerat och är skickligast?
Och ibland gör den det?
Ibland bara vet han, utan logik,
att han behöver vika av och göra på ett annat sätt.
Rösten är så stark.
Han har slutat bråka med den rösten.
Som de har argumenterat genom åren, den starka rösten och hans envisa ego.
Det blev ett krig varje gång som totalt dränerade honom.
Gjorde honom sömnlös, frustrerad, stressad och arg stundtals.
Egot var nöjt efter varje vunnit krig, rustad tilm tändeena med erfarenhet, logik och teorier.
Men inuti kände han sig helt tom och ledsen.
Förvirrad, han hade ju allt.
Han var stark och oövervinnerlig.
Men något fattades och nyfikenheten gläntade dörren till den där envisa rösten.
Den som inre tog saker på så stort allvar.
Den sov ville leka, skratta, exprimentera.
Den som ville dra nya penseldrag.
Den som ville prova nya stigar.
Den som fick det att kittla i magen.
Han började glänta på dörren en dag när hans skal inte var så tjockt.
En dag när han inte hade så myckrt att förlora.
En dag när han varit missnöjd tillräckligt länge.
En dag när han började tvivla på rätt och fel, bra och dåligt, gott och ont.
En dag när frihet, frid och glädje började dra i honom och blev överordnat.
Något hände då.
Tur kom in i hans liv.
Han lät det hända.
Han sover bättre nu.
Han ler när han vaknar.
Han litar på livet.
Trycket på hans axlar har lättat.
Han lät det hända.
Lät livet hända.
Malin Maria 