Han anar vikten av att se livet i små etapper och ständigt fira dessa i tacksamhet.
I morgonens tystnad hör han lättare sin egen inre röst.
Bruset från omvärlden är inte så påtaglig.
Hans ego har inte hunnit börja mala.
Att leva i nuet och ta livet i små etapper har överraskat honom,
helt plötsligt har han tagit sig hela vägen till målet utan att nästan förstå hur det gick till.
Tur?
Efteråt känna det så självklart,
men när resan startade upplevde han
slutdestinationen näst intill ouppnåeligt, galet, tidskrävande, smärtsamt och som en drömvision.
Tänk om han faktiskt inte…
…behöver sikta högt, sätta mål och göra upp planer.
Han trodde det, men det gav bara honom prestationsångest, frustration, irritation och dåligt samvete.
Han upplevde det som att han ständigt misslyckades med det som var viktigast för honom och livet blev en kamp och en strid.
Han som kämpade så hårt och gjorde allt.
Att leva sitt liv i kamp och strid skapar högt stresspåslag.
Det skapade en enorm trötthet.
Tänk om det faktiskt var tvärtom.
Han tillåter sig att drömma.
Om han bara tar ett steg i taget och släppa tankar som begränsar honom.
Han behöver bara känna tacksamhet för varje litet steg,
för han börjar ana att det kan bli
dessa små steg som är de största segrarna.
Ett steg, och ett steg till och ett steg till…
Det behöver inte finnas ett definitivt slutmål så länge livet levs.
Allt han behöver göra är att fira alla de små stegen.
Låta Livet blir en fest istället.
Han känner in den idén.
Den får det att bubbla i honon.
Han har lärt sig lita på den känslan.
Ovant men skönt.
Vilka små steg kan han fira idag?
Han är nyfiken.
Nyfiken på livet.
Malin Maria 