Omfamnad och hållen

”Det är mörkret som urskiljer ljuset.
Hon ser det så tydligt nu.
När mörkret blir som tydligast ser hon ljusstrimman och den kallar på henne.
Det är dags nu att gå.
Gå mot ljuset.
Mot värmen den strålar.
Hon vill inte frysa mer.
Hon vill omfamnas av ljuset.

Mörkret var kontrasten hon behövde för att förstå skillnaden.
Det är lätt att bli blind i mörkret och tappa bort sig.
Irra runt i sitt mörker.
Bli yr, vilsen och utan riktning.
Om man inte tror på ljuset.
Har tillit till att det finns där.

Det krävs bara en liten strimma för att ta en ny riktning.
Och det kräver tillit.
Att bara följa strimman och lita på det ordlösa.
Inte fly från utan vara på väg mot.
Mot ljuset.
Genom mörkret.
I tillit.

Livet är som en mörk januari natt med månljus.
En av de allra första.
Det kolsvarta mörkret.
Så plötsligt spricker himlen upp och en månskära visar sig.
Ett svagt ljus som hennes ögon tacksamt följer.
Ett steg framför det andra.
Natt efter natt ökar ljuset tills månen är full i sin lyskraft.
Hon ser stjärnor på himlen.
Känner snöflingor som lägger sig som ett täcke på marken och hjälper till att lyser upp månens ljus underifrån.

Hon står i natten och känner sig upplyst.
Omfamnad och hållen.
Mörkret finns där och hon ler.
För hon känner ljuset inom sig.”

Text av Malin Maria H