Hon minns dagen när hon kom upp ur vattnet och satte sig på klippan och tog ett djupt andetag.
Den stunden förändrade allt på en sekund.
Hon var väl medveten hur hon njutit av stunder som denna stund och skulle kunna beskriva den med oändliga superlativ.
Hon var lika väl medveten om att någon annan skulle kunna göra det motsatta utifrån en annan sinnesstämning.
Så insåg hon plötsligt storheten i att inte värdera alls.
Bara ta in det som är.
Hur ovant det kändes.
Måste man inte vara positiv?
Måste man inte vara kritisk?
Kan man bara vara i det som är?
Att kunna omfamna Varandet och ta in det som är utan att värdera?
Total Acceptans för Nuet.
Nuet Är. Punkt.
Där och då kände hon att Tillheten till att morgondagen kommer ur att Acceptera dagen.
Acceptansen får rädslor att blekna och hoppet att spira.
Acceptansen skapas ett flöde som ger ringar på vattnet.
Ringar som växer sig allt större.
Vi vill inte skapa murar av motstånd så som rädslor försöker trygga oss.
Murar är rädslornas falska sätt att skapa trygghet, istället ökar de automatiskt vår känsla av ensamhet och utanförskap.
Vi tar avstånd och minskar vår reseliens.
Vi avsäger oss vårt eget ansvar och lägger allt i knät på omvärlden.
Vi skapar vår egen maktlöshet.
Genom muren ser man inte ringarna på vattnet.
Innanför muren blir det den enda verkligheten och allt det som studsar mellan dess väggar.
Både svårt och enkelt att ta in.
Hon bestämde sig där och då att hon vill skapa ringar av oändliga möjligheter.
Hon minns hur hon lät det sjunka in.
Hon förstod att rädslan skulle pröva henne och vilja skrämma henne in bakom muren.
Men om och om igen skulle hon avslöja rädslan för vad den var och låta allt rinna av henne och hon skulle neutralisera sig själv.
Nu fanns inget annat sätt.
Detta var hennes sanning.
Hon minns hur hon reser hon sig upp, packar ihop handduken och vände hemåt.
Stegen var lätta och luften lätt att andas.
Pirr i kroppen.
Nytt liv.
🤍
Malin Maria 