Efter badet blickade hon ut över vattnet.
Känslan dröjde sig kvar, som om hon låg där fortfarande och flöt med djupa lugna andetag.
Känslan av att vara ett med vattnet.
Jag är vatten, precis som jag är luft och materia.
Inte undra på att jag trivs i naturen, hon log.

Hon minndes tiden då hon trodde att hon inte gillade vatten. Särskilt kallt vatten.
Hon såg så tydligt så mycket hon trott om saker som inte var sanna.

Alla dessa valda sanningar som bara var någon slags försvar för att undvika det som var obekvämt, utmanade, läskigt och hotfullt.
Känslor som många vill undvika, men som begränsar livet enormt.

Hon mindes även rädslan för att ha fel,
känslan att vara en bluff,
att inte duga som man är,
att inte få vara med.

De rädslorna hade skyddats med enorma försvar som gjorde att sanningar undanhålls och doldes.
Hon trodde det bara var hon som gjorde så.
När hon valde att se sitt beteende kunde hon se att hon långt ifrån var ensam, de flesta människor gör så, mer eller mindre när de känner sig otrygga.

Hon ville sluta med det,
hon stannade upp i den tanken.
Hon ville sluta hitta på sanningar för att försköna och undvika det som skrämde henne.
Om hon på riktigt slutade, hur mycket av det hon trott skulle hon omvärdera och inse att hon lurat sig själv?

Hon erkände, där och då, att hon nästan varje dag de senaste åren synat sina egna kort och gång på gång fått inse att hon bluffade sig själv.
Inte medvetet, sällan medvetet.
Men när hon väl började se allt detta kunde hon inte vända tillbaka.
Hon hade dragit slutsatser på ett urval av fakta som passade in i den verklighet hon levde i och med den hon trodde hon behövde vara.

Hon hade klara minnen av flera tillfällen då hon fått göra upp med sig själv.
Tvingats att totalt omvärderat sina invanda föreställningar.
Smärtsamt.
Det hade varit enormt smärtsamt, men en smärta värd resultatet.
För den frihet och lätthet hon fick uppleva när hon avslöjat sina valda lögner hade öppnat upp för ett helt annat liv med energi, trygghet, nyfikenhet och livslust.

Utmanande tider ville hon nu ta sig igenom utan försvar och rädslor som styr.
Istället med med tillit och tacksamhet.
Man måste inte veta.
Man måste inte ha rätt.
Man måste inte kunna förutsäga framtiden.
Man måste inte vara perfekt.
Man måste inte värdera saker.
Man måste inte vara andra till lags.
Man måste inte tro på andra människors valda sanningar.

Det fanns en viss osäkerhet i det mesta.
Det fanns alltid en osäkerhet kring framtiden.
Det fanns ingen som kan ha en full backspegel, alla äger ett urval.
Allting har flera sidor så vem äger rätten till sanningen.
Hon kunde bara äga sin egen sanning, hon lärde sig det.

Varje människa är fri och suverän.
Med den insikten såg hon på sina medmänniskor i ett nytt ljus.
Det gjorde vardagliga val enklare.
Den som är stark måste vara snäll, hör hon barndomens Bamse säga.
Den som har makten måste vara enormt ödmjuk, multidimensionell, lyhörd, öppen och generös.
Allt annat är maktmissbruk.
Det tyckte hon världen hade fått tillräckligt av, måtte den tiden snart vara över bad hon.

Hon kände sig länge ensam.
Men inte längre.
Hon var aldrig ensam, det var också en lögn.
Hon hörde och såg bara inte allt runt omkring.
Hon hade varit så uppfylld av sitt eget.
Då känner man sig ensam.
Den tiden var förbi.

Åter blickade hon ut över vattnet.
Jag är allt och ingenting, viskade hon tyst för sig själv, i det är jag trygg.

2024