Låt oss flyga fritt
Ibland är det som hon inte kan sluta.
Hon är ett barn av jord.
Kanta, rensa, klippa, så, vattna, rensa lite till.
För henne är det vilsamt och ett rent nöje.
Numera tar hon pauser och balanserar energin.
Förr höll hon maniskt på.
Nu har hon sällan mål, hon håller bara på.
Görande i oändlighet och fullständig tillit.
Det gör henne nyfiken på sig själv.
Vad kommer hända härnäst?
Hon är oförutsägbar, precis som allt annat.
Hon är en del av naturen, hon är vind, vatten, luft, materia och så mycket mer.
Hon slumrar till en stund där hon satt sig i solen.
Strålarna värmer henne och vinden är svag.
Hennes kropp slappnar av och hon hamnar i drömmarnas land.
Hon har blivit en fågel med vacker fjäderdräkt.
Hon är en fri fågel, i drömmen är känslan så stark.
Skulle hon sättas i en bur skulle hennes liv bli kort.
Buren må vara lockande med trygghet och förutsägbarhet, mat på vissa tider, städas regelbundet, godis på lördagar och få klippa klorna vår och höst.
Hon ser budskapet överallt när hon tittar runt sig, alla ska bo i bur.
Men hon känner starkt att hon sakta skulle dö i buren och slutade existera.
I drömmen är hon en fri fågel.
Hon hör andra fåglar skrikande i sina burar.
Den utlovade tryggheten verkar inte gjort verkan?
De tror de behöver mat, nya löften, mer av allt.
Men hon ser att allt de behöver är att ta sig ut.
Utanför finns ett överflöd av allt det de vill ha.
Hon försöker visa dem hur man flyger och fångar sin mat själv.
Hur flygande är motion i sig.
Men de ser inte, för de bara blundar och gapar och väntar.
Hon slits mellan att mata dem eller inte.
Men hon kan inte bekräfta det de tror de behöver.
Hon kan heller inte låta dem dö…
Med ett ryck vaknar hon ur drömmen.
Fjädrarna må vara borta,
men känslan dröjer sig kvar.
Hon är som fågeln,
tar sig fortfarande ur burar för att vara fri och fortsätta känna sig levande.
När något skaver så har hon ofta flugit in i en bur av gammal vana.
Varje föreställning som begränsar henne har hon fått ta sig ur.
Att lämna det som man trott på och som utgjort ens världsbild är att förlora sig själv ut i intet.
Och i intet, om och om igen, hitta en friare fågel med större flygförmåga och sångförmåga.
De enda burarna som existerat är hennes egna inre och hon har lärt sig ta sig ur dem.
Det var det enda hon behövde lära sig.
Får dagens barn lära sig det?
De har fötts med den förmågan, inser hon.
Det är när vi sätter dem i burar som de skriker.
Tack gode gud för det, för det är fria fåglar som ska hjälpa de fångna ur sina burar.
Tiderna förändras.
Hon har förändrats .
Ur fångenskapen, ut i friheten.
Ovanifrån tyr sig allt så uppenbart.
Allt är som det ska.
Vad är dröm och vad är verklighet?
Malin Maria 