”Jag gör så gott jag kan, jag är bara en människa.”Hon minns desperationen i sin egen röst. Frustrationen och otillräckligheten. Hon var inte nöjd själv och hon famlade.
Det gick inte att få någon annan att tro och acceptera en, om man inte tror på sig själv.
I efterhand ser hon det så tydligt.
Så tacksam över att hon inte kom undan.
Hon var genomskådad, inte oälskad.
Hon var tvungen att gå till botten och göra jobbet med sig själv.
För att vara genuin inifrån och ut.
Det var troligen inte sista gången, men något hände där och då.
Livet blev lättare.
Hon blev gladare.
Hon blev lugnare.
Livet flödade på ett sätt hon stundtals tidigare bara upplevt då och då.
Och hon började få så mycket tillbaka.
”Det du ger får du tusen gånger åter”, det är sant tänker hon.
När du ger villkorslöst och genuint från hjärtat så blir du lika villkorslöst belönad.
Wow!
Hon har också länge hört den tålmodiga inrerösten som säger, ”välkomna de prövningar du får. De är gåvor för växande.
Du får bara sådant vi vet du klarar.”
Det lät så floskligt, men för henne blev det tillslut sant.
Det blev på riktigt.
Vi känner sig inte längre ensam –
i sitt sätt att lära sig förhålla sig till livet.
Hon känner styrkan i det.
Att hjälpa varandra.
Att vi hänger ihop.
Hon är tacksam.
Malin Maria 