– Vad vill du ha hjälp med, frågade den långa mannen med den milda rösten och de glittriga ögonen.
Hon hade valt att kasta sig handlöst ut i ovissheten med hans professionella hjälp, nyfiket och villkorslöst.
– Jag vet inte, svarade hon ärligt, jag vet inte vad som håller mig tillbaka. Jag vet inte vart jag är påväg eller varför det går trögt. Jag har kommit lång, mycket längre än jag vågar tro och borde vara nöjd. Men något i mig säger att jag bara kommit en bråkdel och att jag håller tillbaka.
Hon hade önskat att hon kunde ge honom en mer precis önskan när han nu sträcker ut sin hjälpande hand till henne och ger henne av sin tid och uppmärksamhet. Varit mer säker på vad hon ville ha hjälp med. En gammal känsla att vilja vara duktig och kunna leverera. Hon släpper den och han verkar ta hennes svar och omvandlar dem till vägledning vidare. Hon blundar i soffan och andas. Djupare och djupare. Svarar på frågorna han ställer. Enkla svar kommer till henne. Inget hon inte redan vet. Hon känner sig lite besviken, men fortsätter. Litar på honom. Litar på processen.
– När känner du motstånd? Vilka situationer genom livet? När händer det idag?
Hon vet precis vad som fått och får henne känna sig liten, hålla tillbaka och lägga en våt filt över sig. Vad som fått och får henne att dra sig undan och inte vara sig själv. Hon ger honom delar av svaret, men har allt inom sig så tydligt. Det är en stor insikt
– Hur skulle det kännas om det motståndet försvann? Skulle livet bli annorlunda?
Hon känner med ens hur hon svävar och är lätt som bomull. Hela tanken, känslorna blir vita. Hon kan andas lätt, vart hon än vänder sig finns obegränsat med luft. Som hon har längtat efter att slippa den tunga ryggsäcken hon burit på inser hon. Kan livet kännas så här? Hon är förundrad och vill inte tillbaka, men låter honom leda henne tillbaka till soffan och stunden de delar.
På kvällen när hon kommit hem känns allt fortfarande overkligt och hon är osäker på om det hon varit med om gett någon effekt. Hon märker dock hur en sjukdomskänsla smyger på henne som gör att hon behöver gå och lägga sig tidigt. Under natten är det som hon fått alla influenser på en och samma gång. Hon kvider på golvet på toaletten så det svartnar för ögonen. Hon ligger med fem filtar och fryser så hon hackar tänder i sängen. Det är som om hela kroppen skakar, kvider och omvandlas. Så mycket skit som lossat och ska ut tydligen. Mörbultad, totalt.
Sedan den eftermiddagen, kvällen och natten blev inget sig likt.
Hon hade fått hjälp att upptäcka Lätthetens rum inom henne. Gjort plats för Livets oanade potential där begränsade tankar och känslor tidigare fått utrymme.
Hon inser att hon inte kunnat gjort detta själv. Hon är tacksam för dem som slutit upp vid hennes sida och gjort henne nyfiken på att utforska livet på fler sätt än de hon haft tillgång till. Vännerna vid hennes sida. Vännerna. De som funnits länge, de som dykt upp igen, de som kommit och passerat. Alla hade gett sina bidrag och hon hoppas att hon i varje möte fått och får bidra tillbaka.
Hennes tankar och känslor blir allt tydligare med åren och de visar vägen framåt. Ett liter steg i taget. Stegen blir till ord. Ord blir till böcker.
Hon får fortfarande nypa sig i armen av att hennes längtan och drömmar om och om igen slår in. Större och snabbare. Hon behövde släppa taget och bjuda in livets oanade potential – hon behövde säga ja tack.
Låt oss säga ja. Tack.
Boksläpp 3 maj.
Www.malinmaria.com
Dela gärna
Tack till Dig och Dig som varit med på den här resan. Är evigt tacksam.
Malin Maria
Malin Maria 