Skyddsängeln

Mamman och dottern sitter tillsammans i bilen, sida vid sida.

De åker igenom en lång tunnel och ser strax därefter en stor färja vid kajen.

”Å, kan vi inte åka med den igen, det var så roligt”, utbrister dottern.

”Jo, det kommer vi säkert kunna göra”, svarar mamman och konsentrerar sig på trafiken.

”Jag tycker det är konstigt”, säger dottern i nästa andetag, ”att jag inte kommer kunna tänka mer när jag dör. Jag vill inte det.”

”Det behöver inte bli så,” svarar mamman, ”hur vill du att det ska vara.”

”Det är ju ingen som vet”

”Nej precis,” svara mamman, ” vilken tur. För då kan du bestämma hur du vill att det ska vara och sedan hoppas att det blir så.”

Dottern tittar frågande på mamman som fortsätter. ”Jag tror att när kroppen inte orkar längre så behöver den vila, det är då vi dör, men alla tankar och känslor…det man kallar för själen i varje människa, den kommer leva kvar.”

”Som en ängel i himmlen”, säger dottern.

”Ja, ungefär som en ängel som svävar omkring.”

”Jag, vet inte om jag vill vara en ängel eller kanske en fågel som farmor”,  dotter funderar.

”Jag tänker bli en skyddsängel”, orden trillar oväntat ur mammans mun och dottern tittar frågande upp. Mamman förvånas själv över orden för tanken har aldrig tidigare slagit henn, hon fortsätter; ”För då kan man se vad som händer nere på jorden och hjälpa till när det behövs. Låter inte det spännande?”

”Jag, ska också bli en skyddsängel”, konstaterar dotter.

”Och vill du det, kommer du att bli det. Eftersom ingen vet riktigt säkert vad som händer när vi dör, så är det ju bättre att vi önskar hur vi vill att det ska vara. Att det bara är livet på jorden som tar slut, och att  själen lever vidare på annat sätt.”

”Tänk om jag har levt förrut, ett annat liv.”

”När du var mindre sa du ibland att det kändes som du hamnat fel, och egentligen skulle på i Tyskland. Du kanske har bott i Tyskland ett annat liv.”

Dottern skrattar, ”Nej, det tror jag inte….”

Båda ser ut genom förstren och byggnader far förbi. Solens strålar bryter igenom de tunna molnen. Människor är påväg åt olika håll, kanske till jobbet, på semester, för att handla, besöka sin gamla mamma, till tandläkaren eller kanske en jobbintervju… Mamman försjunker i tankar. Det är så mycket vi vet om livet på jorden, men ändå så lite vi vet. Vi har förklaringar till många ting, men är också medvetna att vi egentligen inte vet. Ständigt skriver vi om vår världs historia genom nya upptäckter. Vi har var och en stor frihet, att skapa vår egen framtid. Framtiden vet vi egentligen inget om, eftersom den ännu inte har hänt. Det finns inget att egentligen behöva vara rädd för. Skapar vi  positiva bilder och förväntningar, lever vi med öppet hjärta och nyfikenhet. Det är motsattsen till en gnagande rädsla att undvika saker. Rädslan att dö hindrar alltför många människor att leva, som inte borde behöva vara rädda. Det finns alternativa sätt att tänka kring jordlivets slut som är mycket mer tilltalande, så varför inte tänka så. Och vad spelar det för roll om det skulle visa sig att det inte stämmer. Har man levt med en dröm om ett liv efter detta som ger trygghet och ro i tillvaron är det värt allting.

Mamman klappat dottern mjukt på handen. Dottern tittar upp, ” Vi är snart framme nu eller hur?”

”Ja, vi är snart framme, bara en liten bit kvar.”