”Jag blir så besviken på honom ibland. När man är i sådana sammanhang….. så har han ju alla möjligheter att lyfta diskussionen ett snäpp. Jag har pratat med honom om detta. Men han har så svårt att ta negativ kritik. Jag vet inte hur jag ska göra?”
Jag ligger på den långa vita stranden, solen skiner och värmer huden. Det är första gången den här sommaren, trots att det närmar sig slutet på juli. Jag njuter. Citatet ovan är ett samtal som förs mellan två kvinnor i 30 års åldern, det är ett intensivt samtal. Jag vill så klart inte tjuvlyssna, men rösterna är så engagerade att jag inte kan låta bli. Min första tanle är; att de orkar prata jobb på stranden. Framför sig ser jag bilder av en kvinna på ett kontor i ett konferensrum med en man som kanske är hennes chef. Hon är tuffa mot sin chef eller kanske kollega, tänker jag, undra hur han är egentligen. Hon har höga krav på honom och lägger mycket på hans axlar. Så överraskas jag när kvinnorna fortsätter;
”Jag vet inte hur det är att vara 6-7 år, men han hamnar i en pajas roll. Det är så otroligt synd för det förstör så mycket. Jag vet inte vad jag ska göra för att få honom att förstå. Det är inte lätt….”
Det var hennes son hon talade om, hur kunde jag få upp bilder av arbetet, kontoret, chefen i huvudet. Det fanns inget i hennes sätt att resonera som avslöjade att det handlade om mammarollen, sonen, familjeliv. Är det så att vi många gånger tänker på familjen och våra barn som ett jobb? Ett jobb som vi förväntas lyckas med på ett föredömligt sätt?
En stund senare dyker en liten kille upp. Solbränd, solblekt hår med ett örhänge i ena örat och långa badshorts. Pojken får förmaningar från föräldrarna i hur man gräver i sanden och springer därefter ensam till de stora vattenrutschbanorna och åker.
Det är stora krav som läggs på ett barns axlar.
/malin
Malin Maria 