Har upptäckt en stor tidstjuv och den heter ”känner mig inte redo så jag väntar på bättre tider”. Och lösningen heter ” inget händer av sig självt så det är bara att kavla upp ärmarna.”
I veckan har jag varit i flera sammanhang där jag har sett och upplevt hinder mellan tanken och görandet. Jag har fått upp ögonen för hur svårt det kan vara att ta en idee, som inte är helt klar i tanken, till ett vardagligt görande. Eller är tanken klar men steget in i görandet är för svårt? Utvecklas tanken klart endast tillsamma med ett prövande?
Det finns nog ingen genväg och det är inte alltid vi har så gott om tid att vi kan vänta. Jag tror nämligen att väntan och att tala om hindren en av den största tidstjuven av dem alla.
Bo Ahrenfelt har skrivit boken Förändring som tillstånd och i den beskriver han att inför nya uppgifter och problem hamnar vi i situationer vi inte vet hur vi ska lösa. Detta beskriver han genom kompensationstrappan. Vi börjar som omedvetet inkompetenta, innan vi inte ens vet att problemet eller uppgiften finns. Då är allt frid och fröjd. Så dyker problemet upp. Insikten gör oss medvetet inkompetenta vilket kan vara en smärtsam upplevelse och här sätter våra försvar in. Därefter går vi in i övningsfasen och övning ger faktiskt färdighet. Det är här jag tror att vi inte kliver över i övningsfältet utan blir stående i medvetet inkompetena och pratar om och hur och varför och… Har man väl klivit in i övningsfältet finns ytterligare ett motstånd inbyggt. Nämligen att det inte går så bra som man har tänkt sig, på en gång…Det krävs nämligen inte bara övning utan också tillräckligt med övning. När ny färdighet har tillägnats blir vi medvetet kompetenta. Ahrenfelt beskriver ytterligare ett slutgiltigt steg och det är omedvetet kompetent. Det är när färdigheten blir tyst kunskap, sådant vi har i ryggmärgen och tar förgivet, som att cykla och gå.
I veckan som gått har jag fascinerats över både mina egna och andras mer eller mindre genomskinliga försvar för att slippa ta steget in i övningen och görandet. Ibland behöver vi kanske utmana varandra, ibland avdramatisera och ibland ta varandra i hand för att kliva över till övningsfältet. Barnen gör det hela tiden, så låt oss göra som barnen och se övningen som en lek.
Livet behöver inte allt vara så allvarligt. Vi måste vara snälla mot oss själva och ge oss tid att öva. Hoppar vi snabbare över i övningsfältet så har vi den tiden (istället för att lägga den på att stå och tveka).
Kram malin
Malin Maria 
Det är mod, handlingskraft, mental inställning och det egna drivet som gör att vi går framåt, fattar egna beslut och utvecklas.
Inte hur mycket vi lärt oss i skolan i form av detaljer.
Därför blir jag som 70-talist glad att se att den nya läroplattformen verkar belysa detta. Bra lärare kan ju då jobba på att stimulera detta hos barnen.
Det var inte bättre förr!