På Irland var det i forntiden många stridigheter mellan hövdingarna. Men vart fjärde år begav sig alla hövdingarna till Den femte provinsen.
Den femte provinsen var inget geografiskt ställe, utan ett slags ingenmansland, en neutral mark där uppfattninar och åsikter lösgjordes från sina normala fördomsfulla sammanhang och där varje hövding kunde se den nakna sanningen. Problemställningarna betraktades utifrån nya och annorlunda synvinklar.
I den femte provinsen möttes man för att vara tillsammans under andra förhållanden än dem man vanligtvis möttes under. Där gällde helt andra regler för samvaro. Varje hövding var tvungen att lägga ifrån sig vapnen utanför och ta av sig klanens kännemärken. I Den femte provinsen var hövingen befriad från de lojalitetsband som normalt knöt honom till klanen.
I Den femte provinsen var man tillsammans för att se på världen utifrån andra perspektiv, utmana och utforska de värderingar och normer som var rådande i vardagen. Man skulle undersöka vilka förändringsbehov som fanns genom att lyssna på varandra utan att låta sig påverkas av förutfattade meningar.
När besöket i Den femte provinsen var slut så gick man ut, tog upp sina vapen och vandrade vidare. Men alla hade blivit lite klokare, och man blev aldrig riktigt densamme efter ett sådant möte.
ur Uppskattande ledarskap av Tom Tiller & Siw Skrovset (2012)
Var är din Femte provins? När för du samtal helt förutsättningslöst? När kan du lägga all presige på hyllan och ge dig in i nya perspektiv? Vad händer om den Femte provinsen kan förenas med vardagen? Vad skulle krävas av oss människor då? Finns det baksidor med detta? Hur ofta lyfter vi blicken och fångar in ett helhetsperspektiv för framtiden? Och om vi inte gör det, dvs har en objektiv bild av vad vi önskar av framtiden, vad fattar vi då beslut på i vardagen? Var hamnar då pilen om måltavlan inte är tydlig? /Malin
Malin Maria 