Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss:
Skulle jag vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen – hur kan vi undgå att vara det?
Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.
Det ligger inget stort i att krympa,
så att andra människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.
Vi föddes att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss:
Den finns i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi gjort oss fria från vår egen rädsla.
Gör vår närvaro andra automatiskt fria.
En del påstår att texten är en del av Nelson Mandelas tal 1994 vid sin presidentinstallation i Sydafrik medan många härleder den till en dikt i Marianne Williamsons A Return to Love: Reflections on the Principles of A Course in Miracles (1992). Oavsett upphovsmannen/kvinnan så är texten väldigt vacker och tänkvärd.
Malin Maria 