Plötsligt händer det där oväntade. Du får en ingivelse i stunden. Om du ändå skulle passa på när du ändå har vägarna förbi. Det tar inte så lång tid. Du slår bort alla argument för att du borde avstår. Du går på känslan istället. Låter den inre drivkraften styra.
Det är då det händer!
Den där korta rundan jag trodde jag skulle ta för att hitta snabbaste vägen till badstranden, visade sig ge mig något helt annat.
Jag blev vägledd av naturens portar som visade mig var jag skulle gå, det gick inte att motstå. Jag vist att här villa jag vara, här ville jag vandra – världen ropade välkommen. Jag viskar tyst av hänförelse; WOW, tusen tack för inbjudan.
Även de tillsynes igenväxta stigarna visste jag på något sätt vart jag skulle finnas. Jag vandrade i fädernas fotspår, här har många före mig vandrat, levt och älskat. Fotspåren dröjer sig kvar i naturen.
Det prasslar överallt i skogen, bland löven – en aktivitet utan dess like. Här bor djuren ostört och jag får besöka dem på deras premisser. Den lilla ekorren skriker på mig för att göra mig uppmärksam på honom. Han visar sina förmågor och stannar plötsligt så att jag få tid att fotografera honom, innan han fortsätter sin klättring. Jag hänförs och kommer på mig själv gå och säga WOW, WOW, WOW hela tiden – totalt hänförd av naturen.
Jag kommer på mig själv i mitt wow-ande att jag också bokstavligen smyger. Känner mig som om jag fått komma på besök till det allra helgaste och känner en stor ödmjukhet inför det. Jag vill inte störa eller förstöra, jag vill bara uppleva och känna.
Så öppnar sig nästa väg för mig och jag vandrar uppför den branta stigen som människan skapat. Jag väjer för en liten kopparorm på stigen som väcker mig ur min hänförelse – jag drömmer inte, det här är på riktigt. WOW, hur vacker får världen vara?
Nyfikenheten stiger. Hur hamnade jag här? Är det här på riktigt? Känner en varm tacksamhet – det känns som om tiden står stilla.
Jag inser att en inbjudan någon skapat i en annan tid – lever fortfarande kvar och har skapat en väg för mig nu att vandra. Känner tacksamhet för alla tidigare levande som skapat så många möjligheter för oss som lever idag. Jag hissnar vid tanken. WOW!
Den dramatiska naturen gör att jag får gå försiktigt med stor respekt för det oanade. Jag inser stilla att det är vad vi alltid behöver göra. Visa stor respekt för naturens oanade krafter, möjligheter och väckarklockor. Förundras. Visa tacksamhet. Viskar fortfarande still wow, vow, wov.
Jag kommer ut på en känd väg men väljer att vända tillbaka in mot det okända. Jag vill fortsätta förundras, jag vill fortsätta vara nyfiken, jag vill fortsätt mitt wow:ande en stund till.
Så öppnas en ny dörr upp för mig, en glänta med ljus, med stolta furor och med fotavtryck från tidigare generationer. Jag stannar upp och insuper atmosfären.
Jag tänker stilla att egentligen har vi precis allt vi behöver. Vi behöver bara stanna upp och se det. De finns precis omkring oss. Vår förundran kan väckas utan både tid och pengar. Bara genom att vi öppnar oss för det. Så enkelt och genialt.
Min korta tur går mot sitt slut. Jag leds tillbaks till där jag kom ifrån. Jag tackar för en fantastisk stund som jag inser att jag kommer att lever länge på. Det är sällan man får wow:a så länge och så mycket – men det ska bli ändring på det. Det här vill jag fortsätta med.
Malin Maria 