Drömmen är outtröttlig (del 4)
Ser åter Skeppet i havet som fortsätter att kränga.
I sjukstugan längst ner utan fönster sliter några få plikttrogna eldsjälar, de som blev kvar när andra fick sluta. Man bedömde att de anställda skulle räcka då det tillfälligt var lugnt vatten alldeles nyligen, och istället satsade man på ett flott skepp med högteknik och substanser för att lindra symtom. Dock hjälper inte det då främjande insatser inte prioriterats. Effektiviteten överskattades av dyra förebyggande insatser. Det förebyggande har mest handlat om att hitta i tidigt skede inte att förhindra uppkomst.
Den goda intentionen av likvärdighet gör att alla ska dela på allt men alla har inte samma behov. Det blir väldigt lite kvar till de som behöver mest.
Är lika rättvist?
Leder polariseringen rättvisa och orättvisa till ständig kamp och hur mycket kommer ur den kampen om man ser på insatsen?
Trots stormen där de få eldsjälar sliter sitter folk i kabysserna bredvid och sorterar böcker, syr nya gardiner, renoverar maskätna bord, spelar spel, gör videos och filmer och gräver i historien för att hitta brott som begicks för årtionden sedan, räknar pengar, tittar i sin spåkula . I restaurangen serveras föda som som gör kropparna mer mottagliga och mindre benägna att självläka. . Prioriteringen känns surrealistisk.
Framrutan är så liten, bakrutan är så stor och tydligen mer lättarbetad.
Barnen blickar ut mot havet och gör solkatter mot flottarna som stilla flyter i havet.
Morsesignaler skickas tillbaka, äntligen har en kontakt skapats.
Vad är påväg att hända?
Godmorgon till vintersolståndets dag, det är nu det vänder.
Malin Maria 