
Söndag morgon och hon är ute och möter dagen strax efter 5.
Hon var tillräckligt utsövd efter 10 timmars djup djup sömn.
Luften hög och fuktig.
Solens strålar intensiva och omfamnande.
Djupa andetag drar in syret i hennes lungor som om hon inte kan få nog.
Kroppen behöver sträckan ut och skakas om, den är stel efter natten.
Att lyssna på vad jag behöver och agera utifrån – utmanar mina föreställningar.
Mina invanda föreställningar är så många. En dags namn skapar förväntan hos mig.
Ett visst klockslag skapar också förväntan.
Ett namn, titel, roll skapar förväntan.
Den dagliga medvetenheten ger mig valet att göra mig fri från dessa förväntningar.
Hon stannar upp i steget.
Innan hon fortsätter låter hon blicken svepa över vårens grönska.
Hon låter solens strålar bada hennes ansikte i ljus.
Att göra val bortom förväntningar och begränsningar skapar val-frihet.

Hon minns gårdagens tanke och ler.
Kan man ha träningsvärk i ögon och hjärna?
Hon minns hon kände så igår.
Den där stela känslan när ögonen rör sig och som går upp i pannan och ibland ner i nacken.
Hon hade tolkat det annorlunda för ett tag sedan, dragit snabba slutsatser av tidigare erfarenheter och kunskaper.
Hon minns att hon undersökte känslan nog.
Rullade ögonen runt.
Rörde på nacke och huvudet som hon undersökt sig själv.
Och konstaterar att hon trodde hon hade träningsvärk i ögon och huvud.
Dess muskler kändes överansträngda och behövde vila och återhämtning.

I doften av vårblommor känner hon tillit till sig själv.
Varför skulle jag inte, tänker hon.
Vem känner mig själv bättre än jag själv?
Vem annars har spenderat var enda sekund, minut, timma, dag och år i mitt sällskap?
Vem annars har varit med i livets berg och dal bana och alltid funnits där?
Vem annars har lyssnat på hemliga drömmar och stått pall för de mörkaste tankarna?
Har jag stått pall så här länge så är jag att räkna med framöver också.
Att känna tillit till sig själv är stort.
Och jag är bara jag.
Precis som du är ditt jag.
Och det är precis som det ska vara.
Vår stund här på jorden.
