Den svala, fuktiga daggen mot hennes fotsulor.
De varma strålarna mot hennes hud.
Fågelkvitter och motorljud.
Vi är många som vaknat nu på olika sätt, tänker hon.
Hon vaknade med en skön känsla i kroppen.
I känslan att ha mod att våga vara i ovissheten och ha tillit till att svaren kommer när det är dags.
Hon funderar över om vi kanske är allt för ivriga att bestämma oss?
Som om obeslutsamhet måste undvikas?
Som om ett dåligt beslut är bättre än inget alls?
Som att ovisshet är otrygghet?
Som om trygghet är att veta?
Vad händer om vi övar förmågan att känna trygghet i både ovissheten och vetandet?
Om vi har förmågan att balansera obeslutsamheten och beslutsamhet?
Hon vet hur det känns när alla bitar faller på plats och det bara finns ett beslut att fatta?
Hon vet hur det känns att våga ta besluten i små steg för att helheten är svår att greppa?
Minnena får det att pirra i kroppen och samtidigt känna sig helt lugn.
Hon funderar över vilka beslut som nu ligger på väntelistan.
Mellanrummet som hon befinner sig i nu skapar tid för att njuta allt det som stunden erbjuder.
I en tillhetsfull väntan finns öppenhet för nya pusselbitar och oväntade lösningar.
Hon fyller lungorna med den syrerika morgonluften.
Om och om igen.
Effekten är påtaglig.
Solen värmer än mer.
Fåglarna sjunger vackrare i olika stämmor.
Naturens skönhet och överflöd påminner henne om att känna tacksamhet för allt som sker och ibland räcker det att bara se.
Malin Maria 