Efter badet blickade hon ut över vattnet.
Känslan dröjde sig kvar, som om hon låg där fortfarande och flöt med djupa lugna andetag.
Känsla att vara ett med vattnet.
Jag är vatten, precis som jag är luft och materia.
Inte undra  på att jag trivs i naturen, hon ler.

Hon minns tiden du hon trodde hon inte gillade vatten. Särskilt kallt vatten.
Hon ser så tydligt nu så mycket hon trott om saker som inte var sant.

Alla dessa valda sanningar som bara var någon slags försvar för att undvika det som var obekvämt, utmanade, läskigt och hotfullt.
Känslor som många  vill undvika, men som begränsar livet enormt.

Hon minns även rädslan för att ha fel,
känslan att vara en bluff,
att inte duga som man är,
att inte få vara med.

De rädslorna har skyddas med enormt försvar som gör att sanningar undanhålls och döljs.
Hon trodde det bara var hon som gjorde så.
När hon valde att se sitt beteende  kunde hon se att hon långt ifrån var ensam, människor gör så.

Vi måste sluta med det,
hon stannar upp i den tanken.
Vi måste sluta hitta på sanningar för att försköna och undvika det som skrämmer oss.
Om vi på riktigt slutar, hur mycket av det vi trott kommer vi behöva omvärdera och inse att vi lurat oss själva?

Hon erkänner för sig själv att hon nästan varje dag de senaste åren synat sina egna kort och insett att hon bluffat sig själv.
Inte medvetet, sällan medvetet.
Men när hon väl börjat se kan hon inte sluta.
Hon har dragit slutsatser på ett urval av fakta som passat  ned den hon velat  vara.

Hon har en klar bild av flera tillfällen hon fått göra upp med sig själv.
Fått totalt omvärderat föreställningar.
Smärtsamt?
Att det har varit, enormt smärtsamt men en smärta värt allt.
För friheten och lättheten efter  hennes valda lögner har avslöjats har öppnat upp för  livet,  hälsan, energin och livslusten.

Utmanande tider som den hon nu lever i har hon tagit sig igenom utan försvar, rädslor med tillit och tacksamhet.
Man måste inte veta.
Man måste inte ha rätt.
Man måste inte kunna förutsäga framtiden.
Man måste inte vara perfekt.
Man måste inte värdera saker.
Man måste inte vara andra till lags.

Man måste inte tro på andras icke vetande.

Det finns en viss osäkerhet i det mesta.
Det finns alltid en osäkerhet kring framtiden.
Det finns ingen som har en full backspegel.
Allting har flera sidor så vem har rätt att äga sanningen.

Hon kan bara äga sin egen sanning, hon vet det nu.

Varje människa är fri och suverän.
Med den insikten ser hon på sina medmänniskor i ett nytt ljus.
Det gör vardagliga val enklare.
Den som är stark måste vara snäll, hör hon barndomens Bamse säga.
Den som har makten måste vara enormt ödmjuk, multidimensionell, lyhörd, öppen och generös.
Allt annat är maktmissbruk.
Det tycker hon världen fått tillräckligt av, måtte den tiden snart vara över ber hon.

Hon kände sig länge ensam.
Men inte längre.
Hon var aldrig ensam, det var också en lögn.
Hon hörde och såg bara inte allt runt omkring.
Hon var så uppfylld av sitt eget.
Då känner man sig ensam.
Den tiden är förbi.

Åter blickar hon ut över vattnet.
Jag är allt och ingenting, viskar hon tyst för sig själv, i det är jag trygg.