Nu har hon verkligen fastnat, hon brukar göra det när något är särskilt viktigt.
Det gör henne nyfiken.
Hon har lärt sig att ge sig själv tid då och inte skynda på.
Hon upprepar tankegångar och följer upp dem med frågor.
Om jag tar ansvar för min egen sanning, och samtidigt inser att också den är begränsad.
Vad skulle det innebära?
Hon pausa efter varje fråga.
Om andras sanningar varken är mer eller mindre värd än min egen.
Vad skulle det innebära?
Paus, hon låter det sjunka in.
Och min sanning faktiskt är oändlig.
Vad skulle det innebära?
Med några djupa andetag far hon nästan iväg.
Om sanningen är att jag är fri att välja , och välja på nytt, om och om igen.
Vad skulle det innebära?
Hon känner så tydligt hur världen runt om känns större på något sätt.
Att hennes rätt är alla andras rättighet.
Skulle hon skulle vara din vän bara för att hon är hon.
Hon önskar att vi behöver varandra så som vi är.
Hon vill tänka så om alla hon möter.
Alla dessa tankar gör henne varm inombords.
Hon vet inte varför allt detta kommer till henne nu.
Men det känns viktigt och omöjligt att stoppa.
Det betyder något.
Vad är det för tid vi lever i, vad är påväg att hända? Det hon får till sig skiljer sig från mycket av annat som ljuder.
Men hon väljer sin sanning och låter andra ha sin.
Det är så det måste få vara.
Så reser hon sig och märker att tiden klockan visar inte alls stämmer med den hon upplevt.
Vad ska jag nu tro, ler hon .
Tid är säkert ett påhitt, kanske är den egentligen oändlig?
Malin Maria 