Tacksamhet och tillit banar vägen

Morgonkaffet i koppen
och samma varma känsla inför alla grattishälsningar som nådde henne under gårdagen.
Vilken värld vi lever i, tänker hon.
Vi tror på på avstånd, men överraskas ändå om och om igen hur nära vi kan vara oavsett.

Hon slänger en blick i backspegeln.
Av nyfikenhet.
När något till synes oönskat dyker upp har det viktiga lärdomar med sig.
Igår var det vädret.
Vad fick hon istället?

Man får inte det man önskar, men man får det man behöver.
Solen höll sig borta, vinden drog på och regnet öste ner.
Naturen fick en paus och så också hon.
Jag trodde att vädret var viktigt en dag som denna, hon ler, men det var inte sant.
Än engång föll illusionen hon själv skapat.
Det som värmde henne under gårdagen var familjens närvaro och alla små hälsningar som ramlade in.

Att få vara en del i någons tanke en stund.
Att få skicka en hälsning tillbaka.
Att få en hint om vilka människor som väljer att vara en del av hennes liv.
Vi hänger ihop på så många olika sätt och är en del av varandras verklighet.

I tider som dessa har hon verkligen fått ransaka sig själv,
vilken verklighet hon vill vara för andra.
En dikt dyker upp i hennes minne.

”När vattnet lämnar stranden under ebb, blir inte sanden vettskrämd i tron att det aldrig mer kommer komma tillbaka.
När löven faller av trädet på hösten,
samlas inte träden till krismöten för att fråga sig om det någonsin kommer att komma några nya löv.
När solen går ner om kvällen,
darrar inte blommorna av rädsla för att de inte ska få någon sol i morgon.”

Dikten har hängt med henne ett tag.
Den har talat till henne.
Gett henne tillit, hopp och kraft.
Gett henne vägledning.

Oavsett vad som händer idag och imorgon.
Finns hon här.
Det är allt.
Mer behöver hon inte veta.
Vilken befrielse det är.

Att se.
Att bli sedd.
Att säga tack.
Och känna tacksamhet.
Det är Allt.

Solen är tillbaka idag.
Hon tvivlade aldrig.