”Jag gör så gott jag kan, jag är bara en människa.”
Hon minns desperationen i sin egen röst.
Frustrationen och otillräckligheten.
Hon var heller inte nöjd själv, men famlade.
Det går inte att få någon annan att tro och acceptera om man inte själv tror på det.
I efterhand ser hon det så tydligt.
Så tacksam över att hon inte kom undan.
Hon var genomskådad, inte oälskad.
Hon var tvungen att gå till botten och göra jobbet.
För att vara genuin inifrån och ut.
Det var troligen inte sista gången, men något hände då.
Livet blev lättare.
Hon blev gladare.
Hon blev lugnare.
Livet flödade på ett sätt hon stundtals tidigare bara upplevt.
Och hon började få så mycket tillbaka.
”Det du ger får du tusen gånger åter”, det är sant tänker hon.
Hon hör rösten som säger, ”välkomna de prövningar du får.
De är gåvor för växande.
Du får bara sådant vi vet du klarar.”
Det låter så floskligt, men för henne är det sant.
Det är på riktigt.
Vi är många nu som tänker så,
hon känner styrkan i det.
Vi hjälper varandra.
Vi hänger ihop.
Hon är tacksam för det också.
Malin Maria 